Det var inte jag som dog ...
Hej!
Min rubrik talar sanning, det var inte jag som dog - utan internetuppkopplingen till min dator. Inte så himla roligt.
Min helg har gått ut på nödvändigt plugg utan resultat och öh ... ? Typ TV och Män som hatar kvinnor. Jag tycker liksom inte att den är så intressant. Jag har inga problem med att lägga ifrån mig boken, men jag sitter hellre med den i högsta hugg och läser ett stycke i taget. Äntligen börjar bitarna falla på plats, jag höll på att dö utav tristess när det bara tjatades om Vanger hit och Vanger dit.
Ifarsej är det fortfarande bara Vanger hit och Vanger dit, men äntligen börjar han liksom koppla lite bättre och komma på saker. Och nu förstår också jag hur Lisbeth Salander knyter ihop med Kalle Blomkvist. Om jag stavade fel på "Blomkvist" så skäms jag, stackars Astrid Lindgren. Men jag tror inte att hon var så komplicerad att hon kände för att stava sin namn på "Q" och alla de ovanliga konsonanterna i alfabetet. Nej, enkelt "K".
Jag lyckades faktiskt att sticka ut och jogga igår, tro det eller ej. Jag har nästan lite lust att sticka ut nu också, men det kanske blir imorgon eller på tisdag istället, även om jag är upptagen då.
Istället har jag brakat loss på trumsetet, åh, så kul! När det går bra så känns det bra. Hmm ... Är jag inte intelligent?
Något som inte går lika bra är mina läxor. Afrika, fysik och engelska-uppsats om plastic surgery (ordagrant "plastik-kirurgi" för er som har problem med engelskan). Förra helgen var det det som jag hade grepp om, inte nu.
Jag förstår verkligen inte hur jag ska kunna lära mig SO:n. Det blir ju dessutom mycket svårare när alla andra länderna och huvudstäderna distraherar, och att man dessutom måste lära sig siffrorna eftersom det kanske annars resulterar i katastrof eftersom Lennart (jag vill skriva efternamnet bara för att hänga ut honom, men ni som redan vet vem han är - vilket säkert alla som "råkar" läsa min blogg gör - så vet ni ju vilken j***a lummig mulle han är) är för lat för att göra en korrekt karta med enbart de länder och huvudstäder som vi har test på.
Fysiken känns inte lika stressartat. Inte för att jag förstår någonting, inte ens ett dyft, men Fredriks läxor känns inte lika hotfulla. Anledningen är att han inte verkar vara instuderad i ämnet "läxförhör".
Engelskan går sisådär. Jag satte mig för ett par dagar sedan och började skriva ned ett par idéer. Det här kommer att låta lustigt, men jag har inte tillräckligt med text för att fylla ett A4. Jag - som alltid har en sida för mycket av allting. Jag - som alltid måste lägga till en massa obetydliga detaljer i mina texter.
Kanske är det för att jag inte är tillräckligt påläst inom ämnet, men det bör ju inte spela någon roll.
Mina planer tog helt enkelt slut i huvudet, och om jag skriver ut något som lät bra i huvudet så ser det fel ut på pappret.
Alltså har jag ett antal lösa trådar och saknar förmågan att knuta en knut. Eller knop.
IHBHHPOJO!!! Åh, vad glad jag blev. Mitt i när jag satt och skrev kapitulerade datorn. Fy satan, vad arg jag blev. Jag trodde att allt var borta - men icke! Åh, vad jag älskar blogg.se (på grund utav att allt sparades utan att jag behövde klicka på något)!
- Vad är "knäckt"?
Hm, min eftermiddag har gått ut på att jag tjockar mig, umgås med min TV och pluggar med Seterra.
För tillfället sitter jag och klickar runt och provar mina övriga kunskaper över Seterra, och det bådar inte gott. Ska man inte få mer än 81 % på Europa, som jag har haft prov på två år i rad i SO?
Bredvid min dator står min stora, feta Indiska-kopp som är till hälften fylld med te. Teet ser gojsigt ut, speciellt efter att jag experimenterade med Ahlgrens bilar. Men det kan väl inte bli värre än den gången när jag och mina vänner lekte med kaffe, Pimpim, Fruxo och allt vad det var vi hade i?
Min mamma stack ut i skogen, lillebror är hos en kompis och pappa ... eh ja? Han försvann. Så cirka en timme senare dyker han upp. Gissa vart han hade varit? Ute och gått! Där gick något snett. Min tjocka pappa som knappt rör på sig i sömnen - hur kunde han ta initiativ att gå ut och bränna kolhydrater när inte ens jag gör det?
Nu måste något göras, får bara se när jag orkar trampa ned fotdynorna i löpskorna och sticka iväg. Haha, löpskor - jag äger inga!
För tillfället sitter jag och klickar runt och provar mina övriga kunskaper över Seterra, och det bådar inte gott. Ska man inte få mer än 81 % på Europa, som jag har haft prov på två år i rad i SO?
Bredvid min dator står min stora, feta Indiska-kopp som är till hälften fylld med te. Teet ser gojsigt ut, speciellt efter att jag experimenterade med Ahlgrens bilar. Men det kan väl inte bli värre än den gången när jag och mina vänner lekte med kaffe, Pimpim, Fruxo och allt vad det var vi hade i?
Min mamma stack ut i skogen, lillebror är hos en kompis och pappa ... eh ja? Han försvann. Så cirka en timme senare dyker han upp. Gissa vart han hade varit? Ute och gått! Där gick något snett. Min tjocka pappa som knappt rör på sig i sömnen - hur kunde han ta initiativ att gå ut och bränna kolhydrater när inte ens jag gör det?
Nu måste något göras, får bara se när jag orkar trampa ned fotdynorna i löpskorna och sticka iväg. Haha, löpskor - jag äger inga!
Vägen till fetma
Oh, ho, ho.
Det där var inte en imitation utav tomten, snarare mitt överförtjusta skratt.
Jag blev så godissugen att jag stack ned till källaren och hämtade den sista påsen med Ahlgrens bilar.
Mitt problem är att jag inte kände för att trycka påsen i mina föräldrars ansikten, utan valde istället att smuggla med mig påsen upp tryckt mellan ett par blad i min SO-bok. Mhm, tjockis. <3
Jag är glad att jag inte kommer att skaffa mig någon moppe, allt skulle bli så lätt då. Om jag vill sticka och köpa godis nu för tiden måste jag sätta mig på cykeln och trampa iväg ett par kilometer, vilket brukar göra att jag istället avstår från att köpa godis.
Jag tror nog att jag kan gagna på mig par kilo med massa godis och ingen motion, som alltså nuläget ser ut. Fasen, jag måste ut och gå eller något. Men inte idag, kanske i helgen.
Jag skjuter upp det mesta till helgen, men jag är stolt över att jag äntligen lyckas ta tag i mina läxor. För några månader sedan hade jag nog skjutit upp läxorna till helgen också.
För tillfället nördar jag Seterra. Jag tror att Seterra är den nya grejen, jag ska nog tipsa min bror om det eftersom han håller på med samma sak inom SO:n.
Det där var inte en imitation utav tomten, snarare mitt överförtjusta skratt.
Jag blev så godissugen att jag stack ned till källaren och hämtade den sista påsen med Ahlgrens bilar.
Mitt problem är att jag inte kände för att trycka påsen i mina föräldrars ansikten, utan valde istället att smuggla med mig påsen upp tryckt mellan ett par blad i min SO-bok. Mhm, tjockis. <3
Jag är glad att jag inte kommer att skaffa mig någon moppe, allt skulle bli så lätt då. Om jag vill sticka och köpa godis nu för tiden måste jag sätta mig på cykeln och trampa iväg ett par kilometer, vilket brukar göra att jag istället avstår från att köpa godis.
Jag tror nog att jag kan gagna på mig par kilo med massa godis och ingen motion, som alltså nuläget ser ut. Fasen, jag måste ut och gå eller något. Men inte idag, kanske i helgen.
Jag skjuter upp det mesta till helgen, men jag är stolt över att jag äntligen lyckas ta tag i mina läxor. För några månader sedan hade jag nog skjutit upp läxorna till helgen också.
För tillfället nördar jag Seterra. Jag tror att Seterra är den nya grejen, jag ska nog tipsa min bror om det eftersom han håller på med samma sak inom SO:n.
Och hur gick det nu då?
Hej!
Jag har ju skrivit ganska mycket om det där livräddarprovet. Innanför mina ögonlock kunde jag se, nästan känna hur långsamt jag skulle simma. Men jag var ju säker på att jag skulle klara det, mitt enda problem var att hoppa i.
Det var en regnig, grå dag. Om jag hade tur skulle jag i alla fall slippa ösregn innan badet.
Jag anmälde mig som förste man (eller kvinna, öh, uttjatat skämt) att hoppa i och köra för lektionen. Direkt efter att jag hade "offrat" mig, ångrade jag mig. Men sagt var sagt. Så jag hoppade i, körde på direkten.
Det gick oförberett bra att simma, ifrån min synvinkel. Jag stannade upp ett par sekunder när jag var framme vid livdockan för att ta luft och försäkra mig om vart dockan låg. Det var då det gick snett.
Dockan var betydligt tyngre än vad jag hade räknat med, att få upp den var inga större problem mer än att min luft tog slut. Jag simmade ett par meter, dockan envisades med att sjunka. Det blev omöjligt att hålla dockan flytande genom att bara ha två händer runt dess nacke. Mina lår vägrade, dockan sjönk. Efter mindre än fem meter gav jag upp, förkrossad.
Ingen, som jag hade hört talas om, hade misslyckats med livräddarprovet förut. Bara jag.
Det tog lång tid innan jag orkade mig upp på land igen. Det var i alla fall skönt i vattnet, om det skulle vara en tröst. Jaha, IG tänkte jag och tårarna tryckte - och rann. När jag väl fick mod att fråga Örjan om jag skulle få godkänt eller ej, verkade han inte ens intresserad utav att ge mig ett svar. Senare visade det sig att han hade kollat efter någon i vår klass som jag kunde få "livrädda" ungefär tjugofem meter. Det var ju inga problem, så något IG blir det förhoppningsvis inte i år.
Nu har jag fått ångest över orienteringen i Vidingsjö, efter att Örjan drog tag i mig imorse och krävde att få veta om jag skulle orientera ensam eller med någon annan. Åh, vad jag famlade och svamlade. Varken jag eller mina väninnor hade ens nämnt Vidingsjö-orienteringen, och de var inte ens i närheten när han "haffade" mig.
Jag fick istället bråttom med att leta reda på dem med Örjan i släptåg. Ingen utav dem verkade ha haft en tanke på Vidingsjö heller. Resultatet blev att Elin joggar ensam, och Alle och jag i ett par.
Delvis är jag tacksam över att jag slipper att irra runt själv i skogen, till och med Alle medgav att hon ställde upp som min Vidingsjö-partner på grund utav att jag inte skulle hitta annars. Den andra delen utav mig har skuldkänslor över hur mycket jag kommer sabotera för henne - ofrivilligt, såklart.
Jag har ju skrivit ganska mycket om det där livräddarprovet. Innanför mina ögonlock kunde jag se, nästan känna hur långsamt jag skulle simma. Men jag var ju säker på att jag skulle klara det, mitt enda problem var att hoppa i.
Det var en regnig, grå dag. Om jag hade tur skulle jag i alla fall slippa ösregn innan badet.
Jag anmälde mig som förste man (eller kvinna, öh, uttjatat skämt) att hoppa i och köra för lektionen. Direkt efter att jag hade "offrat" mig, ångrade jag mig. Men sagt var sagt. Så jag hoppade i, körde på direkten.
Det gick oförberett bra att simma, ifrån min synvinkel. Jag stannade upp ett par sekunder när jag var framme vid livdockan för att ta luft och försäkra mig om vart dockan låg. Det var då det gick snett.
Dockan var betydligt tyngre än vad jag hade räknat med, att få upp den var inga större problem mer än att min luft tog slut. Jag simmade ett par meter, dockan envisades med att sjunka. Det blev omöjligt att hålla dockan flytande genom att bara ha två händer runt dess nacke. Mina lår vägrade, dockan sjönk. Efter mindre än fem meter gav jag upp, förkrossad.
Ingen, som jag hade hört talas om, hade misslyckats med livräddarprovet förut. Bara jag.
Det tog lång tid innan jag orkade mig upp på land igen. Det var i alla fall skönt i vattnet, om det skulle vara en tröst. Jaha, IG tänkte jag och tårarna tryckte - och rann. När jag väl fick mod att fråga Örjan om jag skulle få godkänt eller ej, verkade han inte ens intresserad utav att ge mig ett svar. Senare visade det sig att han hade kollat efter någon i vår klass som jag kunde få "livrädda" ungefär tjugofem meter. Det var ju inga problem, så något IG blir det förhoppningsvis inte i år.
Nu har jag fått ångest över orienteringen i Vidingsjö, efter att Örjan drog tag i mig imorse och krävde att få veta om jag skulle orientera ensam eller med någon annan. Åh, vad jag famlade och svamlade. Varken jag eller mina väninnor hade ens nämnt Vidingsjö-orienteringen, och de var inte ens i närheten när han "haffade" mig.
Jag fick istället bråttom med att leta reda på dem med Örjan i släptåg. Ingen utav dem verkade ha haft en tanke på Vidingsjö heller. Resultatet blev att Elin joggar ensam, och Alle och jag i ett par.
Delvis är jag tacksam över att jag slipper att irra runt själv i skogen, till och med Alle medgav att hon ställde upp som min Vidingsjö-partner på grund utav att jag inte skulle hitta annars. Den andra delen utav mig har skuldkänslor över hur mycket jag kommer sabotera för henne - ofrivilligt, såklart.
Hupp, hupp, plask!
Hej!
Jag har ångest. Mitt livräddarprov kommer att gå så dåligt. Jag vill helst klara det på under två minuter, men jag har stora tvivel på mig själv. Som sagt, idrott har aldrig varit min grej. Och aldrig simning heller.
Alla kommer att stå och kolla på, jag kommer att vara så himla långsam på ditvägen till dockan, och dockan kommer jag att få problem med att få upp. Ifrån en positiv synvinkel är det den sista idrottslektionen med simning, vilket är superduperbra!
För tillfället skapar jag ett konto på Facebook, bara för att det har varit ett sådant jävla tjat om det för tillfället. Dessutom verkar det vara det enda som Vickan är aktiv på förutom MSN, så jag uppoffrar mig. ;)
Jag har ångest. Mitt livräddarprov kommer att gå så dåligt. Jag vill helst klara det på under två minuter, men jag har stora tvivel på mig själv. Som sagt, idrott har aldrig varit min grej. Och aldrig simning heller.
Alla kommer att stå och kolla på, jag kommer att vara så himla långsam på ditvägen till dockan, och dockan kommer jag att få problem med att få upp. Ifrån en positiv synvinkel är det den sista idrottslektionen med simning, vilket är superduperbra!
För tillfället skapar jag ett konto på Facebook, bara för att det har varit ett sådant jävla tjat om det för tillfället. Dessutom verkar det vara det enda som Vickan är aktiv på förutom MSN, så jag uppoffrar mig. ;)
Bråttom
Hej!
Jag skippar simningen idag. Jag tänker inte strunta i att visa min nuna, men jag tänker skippa det där plaskandet i vattnet - och den alternativa joggingrundan. Mina tre anledningar är att det är typ 7-10 grader i luften, att jag fortfarande har mens och att jag är för lat. Den sista anledningen brukar också vara den vanligaste anledningen när vi ska bada. Dock så fortsätter jag att köra på den trofasta "Oj! Jag glömde kläder". Örjan brukar inte tro mig, men jag bryr mig inte heller. Faktan talar ju om att jag inte kan få mer än G i gymnastik i alla fall, så varför anstränga sig?
Jag brukar vara den som skippskolkar i vår klass, alltså inom gymnastiken. Jag tycker inte om att göra det, att få de misstroende blickarna från klasskamraterna, men idrott är verkligen inte min grej. Vilket klasskamraterna också vet.
Det finns också klar fakta på att jag är sämst på idrott i klassen.
Jag tror inte att många bryr sig, de har ju eget att tänka på. Jag brukar ta det ganska hårt, det är jobbigt att vara sämst. Det är något som jag inte brukar vara. Men man kan ju inte vara allt, sportfåne eller plugghäst. Jag ska nog vara tacksam över att jag är en plugghäst. Jag tror att det finns fler fördelar med det. Det enda som sportfånar kan bli är ju proffsidrottare, och vilka blir det i slutändan? Och haha, nej - jag drar inte alls alla över en kant.
Eller jo, det gör jag. Men om det var så att personer som var sportfånar bara skulle förlita sig på sin atletiska sida skulle det ju faktiskt leda till att vi hade obegripligt många idrottare, och alla idrottare kan inte bli proffs.
Jag tror ju inte heller på att alla plugghästar ska bli kärnfysiker eller nobelpristagare när de blir stora, men de har nog större utbud.
Nu måste jag dra, funderar på att sätta mig och öva trumkomp under gymnastiken. Vill kanske inte det heller, hatar de där nyfikna blickarna som jag får då. Bara trumpinnar i en flickas skolväska väcker uppmärksamhet.
Nog för att jag gillar uppmärksamhet, men den uppmärksamhet som jag får när jag har stockarna i händerna vill jag inte få ofta. Det finns två alternativ: Antingen tycker de att jag är urkass (vilket inte brukar hända) eller så tycker de att jag totalt rockar. Och visst, det brukar ju alltid vara smickrande, men att få folk att tro att jag är någon slags trumgudinna är ju inte direkt mina drömmars dröm. Så duktig är jag inte, det enda som jag kan skryta om är min fantastiska taktsinne. Oj, nu måste jag verkligen lägga på ett kol.
Jag skippar simningen idag. Jag tänker inte strunta i att visa min nuna, men jag tänker skippa det där plaskandet i vattnet - och den alternativa joggingrundan. Mina tre anledningar är att det är typ 7-10 grader i luften, att jag fortfarande har mens och att jag är för lat. Den sista anledningen brukar också vara den vanligaste anledningen när vi ska bada. Dock så fortsätter jag att köra på den trofasta "Oj! Jag glömde kläder". Örjan brukar inte tro mig, men jag bryr mig inte heller. Faktan talar ju om att jag inte kan få mer än G i gymnastik i alla fall, så varför anstränga sig?
Jag brukar vara den som skippskolkar i vår klass, alltså inom gymnastiken. Jag tycker inte om att göra det, att få de misstroende blickarna från klasskamraterna, men idrott är verkligen inte min grej. Vilket klasskamraterna också vet.
Det finns också klar fakta på att jag är sämst på idrott i klassen.
Jag tror inte att många bryr sig, de har ju eget att tänka på. Jag brukar ta det ganska hårt, det är jobbigt att vara sämst. Det är något som jag inte brukar vara. Men man kan ju inte vara allt, sportfåne eller plugghäst. Jag ska nog vara tacksam över att jag är en plugghäst. Jag tror att det finns fler fördelar med det. Det enda som sportfånar kan bli är ju proffsidrottare, och vilka blir det i slutändan? Och haha, nej - jag drar inte alls alla över en kant.
Eller jo, det gör jag. Men om det var så att personer som var sportfånar bara skulle förlita sig på sin atletiska sida skulle det ju faktiskt leda till att vi hade obegripligt många idrottare, och alla idrottare kan inte bli proffs.
Jag tror ju inte heller på att alla plugghästar ska bli kärnfysiker eller nobelpristagare när de blir stora, men de har nog större utbud.
Nu måste jag dra, funderar på att sätta mig och öva trumkomp under gymnastiken. Vill kanske inte det heller, hatar de där nyfikna blickarna som jag får då. Bara trumpinnar i en flickas skolväska väcker uppmärksamhet.
Nog för att jag gillar uppmärksamhet, men den uppmärksamhet som jag får när jag har stockarna i händerna vill jag inte få ofta. Det finns två alternativ: Antingen tycker de att jag är urkass (vilket inte brukar hända) eller så tycker de att jag totalt rockar. Och visst, det brukar ju alltid vara smickrande, men att få folk att tro att jag är någon slags trumgudinna är ju inte direkt mina drömmars dröm. Så duktig är jag inte, det enda som jag kan skryta om är min fantastiska taktsinne. Oj, nu måste jag verkligen lägga på ett kol.
Söndagar framtvingar ångest, en sann fakta
Hej!
Min söndag har knatat på som vanligt. Man faller in i så vanliga mönster, och i mitt fall är det TV:n som är min drog.
Det jag kommer ihåg utav förmiddagen är i alla fall att jag såg på dagens repris utav American Idol 09. Jag kan inte låta bli att titta, även om jag är så sjukt trött på konceptet. Det är liksom otroligt svårt att inte sitta fast i den beundran man känner för deras skönhet, utstrålning och fascinerande stämmor. En sådan röst skulle verkligen underlätta nu, till musiken. Men istället får jag nöja mig med min halvtaskiga röst och brist på kunskap om hur man sätter toner. Jag gillar inte att klaga, det blir tråkigt i mängden och hur ska man lyckas sticka ut om jag gör precis som alla andra - men jag är verkligen tondöv. Det enda sättet för mig att kunna lägga en vacker ton är att kunna sjunga ut och värma upp min röst i en timme. Men när får jag tid för det? Inte i skolan i alla fall, och toalettens väggar är inte ljudisolerade, vad jag känner till.
Solen sken, jag och min lillebror kände oss svagt påtvingade att gå ut, så vi gjorde det.
För ett år sedan grävde vi upp vår baksida till grunden, alltså berg. I groparna i berget samlas det vatten när det har regnat, och pölarna kan ligga kvar länge tillsammans med höstens lövrester som ännu inte försvunnit. Pölarna blir bruna och geggiga tillsammans med de till hälften förmultnade löven, och jag undviker till varje pris att kliva däri.
Plötsligt är det någonting som rör sig i pölen. Löv? Lillebror petar med en pinne, och en kamouflerad padda dyker upp.
Åh, vad jag älskar tillfällen.
Det jag kommer ihåg därefter utav min dag är att jag vid fyra-fem-tiden kollade på In too deep/På djupt vatten, en upptäckt på Animal Planet som jag gjorde idag. En halvgalen snubbe som observerar djur och ibland härmar deras beteende genom att ... ja, härma dem, fast i en mer rimlig storlek. När han granskade dyngbaggen försökte han att flytta en jeep med bakbenen - intelligent kille, det där ...
Trots att jag har ett tjockt pappersark med trumnoter, som det var meningen att jag skulle spela igenom under sommarlovet, så har jag inte ens snuddat det. Jag börjar imorgon, men är för lat för att göra det. Dessutom fattar jag inte grejen med att spela med accent, fett svårt. Jag kommer absolut att ha världens ångest över det hela imorgon, men aja, just nu ska jag inte klaga. Å andra sidan så kan jag alla de trettio länderna som vi hade i läxa (i SO på Asien), ibland vill jag ge min kletiga klister-hjärna en stor kram.
Kanske tycker jag till och med att det är kul att lära mig, även om det inte är någon höjdare att sitta och mala i mig ramsor om länder. Hoppas bara att det inte kniper om han rör ihop siffrorna - jag har försökt att lära mig ländernas position, eller utifrån det. Men jag kanske bara lurat mig själv och egentligen lärt mig länderna ifrån deras plats i listan 1 till 30.
Med magknip och ihopdegade ögon fick jag i alla fall för mig att återuppta läsningen ur "Män som hatar kvinnor" (fast från början), så det är vad jag ska göra om i alla fall en halvtimme. Men berätta en sak för mig - lite omvänt eftersom det för tillfället är jag som langar er obetydlig kunskap - jag är på sida 28 nu (och ja, det går fort när jag måste analysera om texterna som jag av misstag bara råkade ögna mig igenom utan att uppfatta någonting) och när blir det spännande, eller i alla fall intressant?
Tack på förhand för informationen, som avslut får ni dagsfärska bilder på mitt irriterande klängiga snuttegull. Pajen, inte Kakan.
Min söndag har knatat på som vanligt. Man faller in i så vanliga mönster, och i mitt fall är det TV:n som är min drog.
Det jag kommer ihåg utav förmiddagen är i alla fall att jag såg på dagens repris utav American Idol 09. Jag kan inte låta bli att titta, även om jag är så sjukt trött på konceptet. Det är liksom otroligt svårt att inte sitta fast i den beundran man känner för deras skönhet, utstrålning och fascinerande stämmor. En sådan röst skulle verkligen underlätta nu, till musiken. Men istället får jag nöja mig med min halvtaskiga röst och brist på kunskap om hur man sätter toner. Jag gillar inte att klaga, det blir tråkigt i mängden och hur ska man lyckas sticka ut om jag gör precis som alla andra - men jag är verkligen tondöv. Det enda sättet för mig att kunna lägga en vacker ton är att kunna sjunga ut och värma upp min röst i en timme. Men när får jag tid för det? Inte i skolan i alla fall, och toalettens väggar är inte ljudisolerade, vad jag känner till.
Solen sken, jag och min lillebror kände oss svagt påtvingade att gå ut, så vi gjorde det.
För ett år sedan grävde vi upp vår baksida till grunden, alltså berg. I groparna i berget samlas det vatten när det har regnat, och pölarna kan ligga kvar länge tillsammans med höstens lövrester som ännu inte försvunnit. Pölarna blir bruna och geggiga tillsammans med de till hälften förmultnade löven, och jag undviker till varje pris att kliva däri.
Plötsligt är det någonting som rör sig i pölen. Löv? Lillebror petar med en pinne, och en kamouflerad padda dyker upp.
Åh, vad jag älskar tillfällen.
Det jag kommer ihåg därefter utav min dag är att jag vid fyra-fem-tiden kollade på In too deep/På djupt vatten, en upptäckt på Animal Planet som jag gjorde idag. En halvgalen snubbe som observerar djur och ibland härmar deras beteende genom att ... ja, härma dem, fast i en mer rimlig storlek. När han granskade dyngbaggen försökte han att flytta en jeep med bakbenen - intelligent kille, det där ...
Trots att jag har ett tjockt pappersark med trumnoter, som det var meningen att jag skulle spela igenom under sommarlovet, så har jag inte ens snuddat det. Jag börjar imorgon, men är för lat för att göra det. Dessutom fattar jag inte grejen med att spela med accent, fett svårt. Jag kommer absolut att ha världens ångest över det hela imorgon, men aja, just nu ska jag inte klaga. Å andra sidan så kan jag alla de trettio länderna som vi hade i läxa (i SO på Asien), ibland vill jag ge min kletiga klister-hjärna en stor kram.
Kanske tycker jag till och med att det är kul att lära mig, även om det inte är någon höjdare att sitta och mala i mig ramsor om länder. Hoppas bara att det inte kniper om han rör ihop siffrorna - jag har försökt att lära mig ländernas position, eller utifrån det. Men jag kanske bara lurat mig själv och egentligen lärt mig länderna ifrån deras plats i listan 1 till 30.
Med magknip och ihopdegade ögon fick jag i alla fall för mig att återuppta läsningen ur "Män som hatar kvinnor" (fast från början), så det är vad jag ska göra om i alla fall en halvtimme. Men berätta en sak för mig - lite omvänt eftersom det för tillfället är jag som langar er obetydlig kunskap - jag är på sida 28 nu (och ja, det går fort när jag måste analysera om texterna som jag av misstag bara råkade ögna mig igenom utan att uppfatta någonting) och när blir det spännande, eller i alla fall intressant?
Tack på förhand för informationen, som avslut får ni dagsfärska bilder på mitt irriterande klängiga snuttegull. Pajen, inte Kakan.
Oooaaah! Parteeeeeeeey!
Hej!
Gårdagen var fin, riktigt fin faktiskt. Nu har jag ont i nacken/axlarna, är seg i benen och huvudet känns ganska tungt - och så en svenska-diagnos på det! Kan det bli bättre? Haha, nej. Jag ska inte klaga. I stället borde jag slå mig ned och bläddra igenom lite svenska-papper, bara för att läsa igenom alla de där ordgrupperna och grejer. Mest för att jag inte vill att mitt "vilda party-liv" ska hindra mig ifrån att få höga poäng på diagnosen.
Vi var på Rix FM i Norrköping igår, något som man kanske skulle inflika. Jag skrek så att jag idag har ont i halsen, men det är härligt att kunna skrika hur i helvetes högt man vill utan att det märks. Om jag skulle ställa mig och vråla, som jag gjorde några meter (eller ganska många meter, men vi var nära) ifrån scenen, mitt på skolgården skulle nog någon förvirrad sate skicka iväg mig till kuratorn. Jag vet inte heller vad jag skulle svara inne hos kuratorn: "Jag kände för det ... ?" - och sedan kolla skamset ned på mina tår? Kanske skulle jag ställa mig och vråla "Det var bra på en sån fin gitarr!", som jag gjorde när Martin Stenmark först skulle låtsas att slå sönder en gitarr, men sedan bara signalera att han skojade - till skillnad från Kim, som faktiskt slog sönder en gitarr. Drama, drama ...
Jag är dålig på att peka ut vem som var bäst, men Kim tillhörde i alla fall den svaga kategorin, trots sina försök. Men jag kan i alla fall försäkra er om att publiken skrek som högst när Måns och E.M.D. kom ut, men det kunde ni säkert lista ut själva.
Det blev lite slagsmål också - med oss (eller mina väninnor, nej, jag är ingen slagskämpe) som part två. Hamnade framför ett gäng med idiotiska tjejer som insisterade på att knuffas så hårt de bara kunde och mucka gräl - så det var vad de fick. Både Alle, Josse och Hillewi satsade på att inte bli nedtrampade. Jag tycker synd om dem som senare fick tampas med gänget, eftersom vi flydde dem - längre fram emot scenen.
Hillewi är Alles sjukt söta kusin som hakade på oss. En utav dem som lyckades hålla sig kvar, eftersom vi förlorade både Alessia, Victoria, Bella och Elin (C). Hoppas att vi får återse dem idag på skolgården, annars vet vi ju vilka det är som kommer ha dåligt samvete. Ja, alltså de som kidnappade dem på parkeringen.
Idag kommer det ett fnattigt, fnittrigt tjejgäng hem till mig (+Daniel) och - förhoppningsvis - blir det pajbak. Eller pajätning, absolut ingen pajkastning.
Gårdagen var fin, riktigt fin faktiskt. Nu har jag ont i nacken/axlarna, är seg i benen och huvudet känns ganska tungt - och så en svenska-diagnos på det! Kan det bli bättre? Haha, nej. Jag ska inte klaga. I stället borde jag slå mig ned och bläddra igenom lite svenska-papper, bara för att läsa igenom alla de där ordgrupperna och grejer. Mest för att jag inte vill att mitt "vilda party-liv" ska hindra mig ifrån att få höga poäng på diagnosen.
Vi var på Rix FM i Norrköping igår, något som man kanske skulle inflika. Jag skrek så att jag idag har ont i halsen, men det är härligt att kunna skrika hur i helvetes högt man vill utan att det märks. Om jag skulle ställa mig och vråla, som jag gjorde några meter (eller ganska många meter, men vi var nära) ifrån scenen, mitt på skolgården skulle nog någon förvirrad sate skicka iväg mig till kuratorn. Jag vet inte heller vad jag skulle svara inne hos kuratorn: "Jag kände för det ... ?" - och sedan kolla skamset ned på mina tår? Kanske skulle jag ställa mig och vråla "Det var bra på en sån fin gitarr!", som jag gjorde när Martin Stenmark först skulle låtsas att slå sönder en gitarr, men sedan bara signalera att han skojade - till skillnad från Kim, som faktiskt slog sönder en gitarr. Drama, drama ...
Jag är dålig på att peka ut vem som var bäst, men Kim tillhörde i alla fall den svaga kategorin, trots sina försök. Men jag kan i alla fall försäkra er om att publiken skrek som högst när Måns och E.M.D. kom ut, men det kunde ni säkert lista ut själva.
Det blev lite slagsmål också - med oss (eller mina väninnor, nej, jag är ingen slagskämpe) som part två. Hamnade framför ett gäng med idiotiska tjejer som insisterade på att knuffas så hårt de bara kunde och mucka gräl - så det var vad de fick. Både Alle, Josse och Hillewi satsade på att inte bli nedtrampade. Jag tycker synd om dem som senare fick tampas med gänget, eftersom vi flydde dem - längre fram emot scenen.
Hillewi är Alles sjukt söta kusin som hakade på oss. En utav dem som lyckades hålla sig kvar, eftersom vi förlorade både Alessia, Victoria, Bella och Elin (C). Hoppas att vi får återse dem idag på skolgården, annars vet vi ju vilka det är som kommer ha dåligt samvete. Ja, alltså de som kidnappade dem på parkeringen.
Idag kommer det ett fnattigt, fnittrigt tjejgäng hem till mig (+Daniel) och - förhoppningsvis - blir det pajbak. Eller pajätning, absolut ingen pajkastning.
Världen visar misstycke på ett ytterst ironiskt vis
Hej!
Åh, jag tog en utav mina lediga dagar idag. Så alltså har jag nu sex dagar kvar att vara ledig på under hela läsåret.
Nej, men jag hade mensvärk, världens magont. Och att sova gick det inte heller. Så jag vaknade, fick mamma att sjukanmäla mig och gick sedan och lade mig för att vakna halv elva. Dock så låg jag och latade mig i soffan i flera timmar därefter, mest för att det gjorde för ont för att jag skulle orka hitta på något. Och för att jag inte skulle lyckats hitta på något i vilket fall som helst.
Mitt rike baktalar mig för tillfället. Och med mitt rike menar jag väl ... mitt rike? Jag tror att "mitt rike" i själva verket står för min värld, men ordet "värld" låter så dramatiskt. Den delen utav min månad som jag befinner mig i nu, är inte min favoritdel, men tillsammans med all annan skit blir det ju bara värre. Imorgon är det nämligen ... (dundundunduuuun!) skolfotografering - allas dröm, eller mardröm. Jag brukar tycka att det är ganska kul, men nu när det kom så plötsligt och opassande blir jag bara frustrerad. I samma vända ska vi på Rix FM på kvällen, "direkt efter skolan".
Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig. Allt som liknar en klänning eller kjol är uteslutet, dessutom får jag alltid sitta ned, så det brukar inte bli så fint. Inte kortbyxor heller, vilket leder mig till mitt fjärde problem. Det ska bli varmt imorgon, alldeles för varmt för att strutta runt i långbyxor, vilket är det enda som jag kan tänka mig att ha på skolkortet.
Så jag får alternativt svettas ihjäl, och svettfläckar stora som musmattor på tröjan/T-tröjan/linnet, eller packa ned ett par långbyxor eller shorts, och bära det som jag inte packade ned - alltså långbyxor eller shorts. Och alltså byta om, innan och efter fotograferingen. Jag får komma på något, helst snart.
Nu ska jag i alla fall hoppa in i duschen - som för tillfället "råkar" vara upptagen - och därefter förbereda ananaspajen till på fredag, det finns ingen senare tid till det.
Och nu bara måste skolkortet bli perfekt! Wannabe-darky-sparky får inte ha svartmålade ögonbryn och fem centimeter brunkräm! Jag får inte så abnormal ut! Jag ska ha snygga kläder på mig, svettfläckar är uteslutna och mitt leende ska inte se falskt ut! Det ska hänga på mitt rum! Så det här skolkortet måste, bara måste bli perfekt!
Åh, jag tog en utav mina lediga dagar idag. Så alltså har jag nu sex dagar kvar att vara ledig på under hela läsåret.
Nej, men jag hade mensvärk, världens magont. Och att sova gick det inte heller. Så jag vaknade, fick mamma att sjukanmäla mig och gick sedan och lade mig för att vakna halv elva. Dock så låg jag och latade mig i soffan i flera timmar därefter, mest för att det gjorde för ont för att jag skulle orka hitta på något. Och för att jag inte skulle lyckats hitta på något i vilket fall som helst.
Mitt rike baktalar mig för tillfället. Och med mitt rike menar jag väl ... mitt rike? Jag tror att "mitt rike" i själva verket står för min värld, men ordet "värld" låter så dramatiskt. Den delen utav min månad som jag befinner mig i nu, är inte min favoritdel, men tillsammans med all annan skit blir det ju bara värre. Imorgon är det nämligen ... (dundundunduuuun!) skolfotografering - allas dröm, eller mardröm. Jag brukar tycka att det är ganska kul, men nu när det kom så plötsligt och opassande blir jag bara frustrerad. I samma vända ska vi på Rix FM på kvällen, "direkt efter skolan".
Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig. Allt som liknar en klänning eller kjol är uteslutet, dessutom får jag alltid sitta ned, så det brukar inte bli så fint. Inte kortbyxor heller, vilket leder mig till mitt fjärde problem. Det ska bli varmt imorgon, alldeles för varmt för att strutta runt i långbyxor, vilket är det enda som jag kan tänka mig att ha på skolkortet.
Så jag får alternativt svettas ihjäl, och svettfläckar stora som musmattor på tröjan/T-tröjan/linnet, eller packa ned ett par långbyxor eller shorts, och bära det som jag inte packade ned - alltså långbyxor eller shorts. Och alltså byta om, innan och efter fotograferingen. Jag får komma på något, helst snart.
Nu ska jag i alla fall hoppa in i duschen - som för tillfället "råkar" vara upptagen - och därefter förbereda ananaspajen till på fredag, det finns ingen senare tid till det.
Och nu bara måste skolkortet bli perfekt! Wannabe-darky-sparky får inte ha svartmålade ögonbryn och fem centimeter brunkräm! Jag får inte så abnormal ut! Jag ska ha snygga kläder på mig, svettfläckar är uteslutna och mitt leende ska inte se falskt ut! Det ska hänga på mitt rum! Så det här skolkortet måste, bara måste bli perfekt!
"Åh mamma, mina allra första klackskor!"
Hej!
Igår upplevde jag min första skoldag som nia. En ganska bra upplevelse, jag trivs verkligen som äldst på skolan.
Men det var inte det som jag tänkte skriva om. Efter skolan följde jag och Vickan med till stan för att övervaka när Alle tonade och klippte håret. Det tog en ganska lång stund, men resultatet blev bra, coolt faktiskt. (Och eftersom det här är min blogg så tänker jag inte lägga upp någon bild, om ni vill ha bilder får ni leta upp hennes blogg, så det så.)
Efteråt gick vi igenom ett par butiker, ett par utav dem skobutiker.
Medan Victoria provade ett par skor slog jag mig ned för mig själv i ett hörn och begrundade skobutiken. Det hände inte särskilt mycket, klockan var väl halv sju.
En sex-sju-årig flicka fångar min uppmärksamhet när hon triumferande utropar: "Åh mamma, mina allra första klackskor!". Jag kunde inte låta bli, men ändå är det ju ganska sorgset när de så unga i åldern går runt och tänker på att förlänga sin längd med ett par centimeter. Och jag lovar och försäkrar er, gott folk, klackarna var inga vulgära tio-centimeters-klackar, utan ett par vinterstövlar med ett par ynka centimeters klack. Mellan en centimeter och tre, skulle jag gissa på. Själv bär jag klackar ibland, men det beror ju på att mina klackskor är extremt snygga och att jag är 1,63 m, medan mina vänner är över 1,67 och alltså uppåt.
Men småbarn, de ska ju leta efter bra terrängskor som de kan skutta runt i naturen och leka i, under den lilla tid de har som sveper förbi en så fort att man inte hinner blinka. Ur min synvinkel tycker jag att barndomen försvann alltför tidigt, men det är så vårt föga korrumperade samhälle fungerar. Trots att mycket har förändrats sedan de gifte bort trettonåringar, så tycker jag fortfarande att man tvingas ifrån sina barnsliga år för tidigt. Tidigare än vad vissa behöver - alltså jag, och säkert flera.
Jag vet att det finns ett antal barn som längtar efter att bli stora, få bära smink och kanske jobba, men jag har aldrig sett poängen med att längta till det. Vilket barn vill inte leka och hoppa i vattenpölar?
Jag skulle göra mycket för att få tillbaka min barndom, trots att jag trivs bra som jag har det nu. Men ändå, barndomen var så lätt, men ändå så svår. Ju äldre man blir, desto mer skinn får man på näsan. Jag kan också ha fel, det kanske är jag som råkar ha en tjockhudad näsa. Mer än tidigare, men ändå, barndomen hade lätta sidor också ...
Nu måste jag kila, har inte gjort något mer än att äta frukost och klockan är kvart i åtta.
Igår upplevde jag min första skoldag som nia. En ganska bra upplevelse, jag trivs verkligen som äldst på skolan.
Men det var inte det som jag tänkte skriva om. Efter skolan följde jag och Vickan med till stan för att övervaka när Alle tonade och klippte håret. Det tog en ganska lång stund, men resultatet blev bra, coolt faktiskt. (Och eftersom det här är min blogg så tänker jag inte lägga upp någon bild, om ni vill ha bilder får ni leta upp hennes blogg, så det så.)
Efteråt gick vi igenom ett par butiker, ett par utav dem skobutiker.
Medan Victoria provade ett par skor slog jag mig ned för mig själv i ett hörn och begrundade skobutiken. Det hände inte särskilt mycket, klockan var väl halv sju.
En sex-sju-årig flicka fångar min uppmärksamhet när hon triumferande utropar: "Åh mamma, mina allra första klackskor!". Jag kunde inte låta bli, men ändå är det ju ganska sorgset när de så unga i åldern går runt och tänker på att förlänga sin längd med ett par centimeter. Och jag lovar och försäkrar er, gott folk, klackarna var inga vulgära tio-centimeters-klackar, utan ett par vinterstövlar med ett par ynka centimeters klack. Mellan en centimeter och tre, skulle jag gissa på. Själv bär jag klackar ibland, men det beror ju på att mina klackskor är extremt snygga och att jag är 1,63 m, medan mina vänner är över 1,67 och alltså uppåt.
Men småbarn, de ska ju leta efter bra terrängskor som de kan skutta runt i naturen och leka i, under den lilla tid de har som sveper förbi en så fort att man inte hinner blinka. Ur min synvinkel tycker jag att barndomen försvann alltför tidigt, men det är så vårt föga korrumperade samhälle fungerar. Trots att mycket har förändrats sedan de gifte bort trettonåringar, så tycker jag fortfarande att man tvingas ifrån sina barnsliga år för tidigt. Tidigare än vad vissa behöver - alltså jag, och säkert flera.
Jag vet att det finns ett antal barn som längtar efter att bli stora, få bära smink och kanske jobba, men jag har aldrig sett poängen med att längta till det. Vilket barn vill inte leka och hoppa i vattenpölar?
Jag skulle göra mycket för att få tillbaka min barndom, trots att jag trivs bra som jag har det nu. Men ändå, barndomen var så lätt, men ändå så svår. Ju äldre man blir, desto mer skinn får man på näsan. Jag kan också ha fel, det kanske är jag som råkar ha en tjockhudad näsa. Mer än tidigare, men ändå, barndomen hade lätta sidor också ...
Nu måste jag kila, har inte gjort något mer än att äta frukost och klockan är kvart i åtta.
Musiken, böckerna, sommaren -09
MGMT - Time to pretend
MGMT - Kids
MGMT - Electric feel
Adiam Dymott - Pizza
Adiam Dymott - Miss you
Teddybears - Get Mama a house
Papa Roach - Last resort
Zemy Zero - Save me
Paramore - Ignorance
Pojken i randig pyjamas
Sjutton
Lola Rose
Blendas Bekännelser
Syster, jag saknar dig
Förföljaren
Exodus
Det hotfulla Hospitalet
Grabben i graven bredvid
Det är en väldigt veklig musiklista, inte alls allt som jag har lyssnat på. Ärligt talat har jag inte lyssnat på det alls, jävla ipred. Och jag skäms lite över min boklista, jävla barnböcker. Inte för att jag tycker att alla ungdomar kan skutta runt och läsa Stieg Larsson (jävligt begåvade ungdomar också, som kan göra två så avancerade saker samtidigt), men jag är alldeles för lat för att traggla mig igenom de där böckerna. Den tunga texten och de besvärliga orden. Orden är ju inte egentligen problemet, bara att jag inte känner för att tänka igenom dem. Och det är inte alls så att jag tycker att ungdomsböckerna är bra, Lola Rose var fasen en utav de sämsta böckerna som jag någonsin läst.
Jag hade kunnat slänga in lite Red Hot Chili Peppers-låtar, (fler) Paramore (från det förgångna) och Linkin Park, eftersom det är vad jag har lyssnat på. Men Red Hot Chili Peppers är för bra för att enbart relatera till enbart den här sommaren, Paramore relaterar jag till vintern -08 och likaså Linkin Park. Så det känns inte rätt. Nu ska jag göra något som jag har glömt bort, sedan sätta på en film eller måla lite.
MGMT - Kids
MGMT - Electric feel
Adiam Dymott - Pizza
Adiam Dymott - Miss you
Teddybears - Get Mama a house
Papa Roach - Last resort
Zemy Zero - Save me
Paramore - Ignorance
Pojken i randig pyjamas
Sjutton
Lola Rose
Blendas Bekännelser
Syster, jag saknar dig
Förföljaren
Exodus
Det hotfulla Hospitalet
Grabben i graven bredvid
Det är en väldigt veklig musiklista, inte alls allt som jag har lyssnat på. Ärligt talat har jag inte lyssnat på det alls, jävla ipred. Och jag skäms lite över min boklista, jävla barnböcker. Inte för att jag tycker att alla ungdomar kan skutta runt och läsa Stieg Larsson (jävligt begåvade ungdomar också, som kan göra två så avancerade saker samtidigt), men jag är alldeles för lat för att traggla mig igenom de där böckerna. Den tunga texten och de besvärliga orden. Orden är ju inte egentligen problemet, bara att jag inte känner för att tänka igenom dem. Och det är inte alls så att jag tycker att ungdomsböckerna är bra, Lola Rose var fasen en utav de sämsta böckerna som jag någonsin läst.
Jag hade kunnat slänga in lite Red Hot Chili Peppers-låtar, (fler) Paramore (från det förgångna) och Linkin Park, eftersom det är vad jag har lyssnat på. Men Red Hot Chili Peppers är för bra för att enbart relatera till enbart den här sommaren, Paramore relaterar jag till vintern -08 och likaså Linkin Park. Så det känns inte rätt. Nu ska jag göra något som jag har glömt bort, sedan sätta på en film eller måla lite.
Saturday Night Fever
Hej!
Åh, min rygg dödar mig. Jag är för lat för att flytta min datastol/fåtölj till skrivbordet och måste därför stå böjd över min dator för att läsa 92 blogginlägg. Naaaaajs! Jag vet att alla mina vänner kan sitta och klaga över 748 inlägg att läsa och tro mig, jag känner medlidande - men 92 blogginlägg är den rätte formeln för att göra mig sjukt trött på bloggar och allt som har med det att göra. Ironiskt att det är hit jag vänder mig för att klaga av mig.
Jag är förvirrad och irriterad på mig själv eftersom jag inte har en aning om vad det är som jag borde fixa ikväll tills imorgon bitti. Så att jag inte behöver ligga och bita mig på tånaglarna fem minuter innan jag ska skutta upp till bussen (Obs! Skämt, jag har aldrig bitit på mina tånaglar, och om jag nu har det så var det för att testa deras smak!).
Allt som egentligen tar jättekort tid tar lång tid innanför mitt pannben, och bara på grund utav stressen spenderar jag därför min tid på att springa tio varv i köket för att komma på allt som jag ska göra. Det är där tiden försvinner.
Kanske blir det så att jag kommer i mitt nattlinne, osminkad med en tom väska imorgon. Ingen vet?
Bror och pappa ser på Valkyria, så TV:n är upptagen. Därför ska jag läsa klart mina blogginlägg, göra det som jag kommer på och sedan krypa ned i sängen och kolla på "Step Brothers", bara för att den ligger på min dator osedd.
Åh, min rygg dödar mig. Jag är för lat för att flytta min datastol/fåtölj till skrivbordet och måste därför stå böjd över min dator för att läsa 92 blogginlägg. Naaaaajs! Jag vet att alla mina vänner kan sitta och klaga över 748 inlägg att läsa och tro mig, jag känner medlidande - men 92 blogginlägg är den rätte formeln för att göra mig sjukt trött på bloggar och allt som har med det att göra. Ironiskt att det är hit jag vänder mig för att klaga av mig.
Jag är förvirrad och irriterad på mig själv eftersom jag inte har en aning om vad det är som jag borde fixa ikväll tills imorgon bitti. Så att jag inte behöver ligga och bita mig på tånaglarna fem minuter innan jag ska skutta upp till bussen (Obs! Skämt, jag har aldrig bitit på mina tånaglar, och om jag nu har det så var det för att testa deras smak!).
Allt som egentligen tar jättekort tid tar lång tid innanför mitt pannben, och bara på grund utav stressen spenderar jag därför min tid på att springa tio varv i köket för att komma på allt som jag ska göra. Det är där tiden försvinner.
Kanske blir det så att jag kommer i mitt nattlinne, osminkad med en tom väska imorgon. Ingen vet?
Bror och pappa ser på Valkyria, så TV:n är upptagen. Därför ska jag läsa klart mina blogginlägg, göra det som jag kommer på och sedan krypa ned i sängen och kolla på "Step Brothers", bara för att den ligger på min dator osedd.
Sorgset, sorgset ...
Hej!
Står här med en ansiktsmask i ansiktet och skriver. Snart ska jag gå ned och dra av mig den - jag bara undrar hur. Så fast är inte smeten som jag drog över ansiktet ännu. Det är den allra sista dagen utav vårt kära sommarlov. Som vanligt känner jag ingen ångest, jag har känt tillräckligt under de två-tre dagarna efter att jag hade kommit på att det faktiskt var en vecka mindre utav sommarlovet än vad jag trodde, att att vi alltså började om fem dagar.
Jag hade planerat att fixa inför skolan idag. Det blev inte av. Istället ägnades dagen åt Ts3, eh ... nörd? Nej, aldrig. Så jag har inte packat min väska. Lite nyfiken på hur vår hall kommer att se ut är jag faktiskt, hur konstig ni nu än tycker att jag är. Men jag vet fortfarande inte om jag ska släpa med mig alla mina oöppnade, hemdragna skolböcker imorgon, eller kanske bara ta ett par och sedan resten efter hand. Får jag överskåp i år? Jag är inte intresserad utav ett överskåp, jag klagar inte på underskåpen. Den enda stund när det krisar är när jag har på mig en kort T-tröja, klänning eller vad det nu gäller när jag sätter mig ned. Inte så trevligt med för små tröjor i övrigt heller, eftersom man får visa hela stigen ned till mumindalen, i de fallen.
I år är det vi som är de långa, hotfulla niorna. Jag tror faktiskt att vi kommer att passa bra in i rollen, även om jag inte känner mig som den som nu ska doppa sexornas huvuden i toaletterna. Jag får väl hålla mig i kragen, min lillebror kan ju vara en riktig plåga, men än har jag ju inte attackerat honom, så ...
Nu vill mamma att jag hoppar in i duschen så att vi kan äta taco. Jag tror inte att jag tar en vecka extra ledigt, även om det är frestande. Skolverket är i hemlighet skyldig mig det, men jag får ha mina stilla överenskommelser med Maria och Mårten istället. In some way, my friend, I will get it.
Skaldjur och (förhoppningsvis) gott sällskap
Hej!
I eftermiddag bär det av hem till mormor. Jag slapp undan familjen Fjortis och åker hem till mormor och är med på släktkalaset/kräftskivan. För tillfället städar jag mitt rum och (försöker) att lyssna på musik via Youtube. Det är en skär skam att det bara kommer upp Twilight när man söker på Paramore. Oj, vad jag känner att jag ältar gammal musik. Musiktips någon?
Innan dess satt jag och pillade ihop en för stor Ikea-låda som nu rymmer mina målargrejor. Min mamma blev besviken när hon upptäckte att inköpet var dubbelt så stor än vad mitt rum kan hantera, men det får bli den så länge. Den eller att ha allt i en stor hög på golvet, för jag har kanske överdrivet mycket saker som jag använder när jag tecknar och målar.
Ikväll får jag träffa kusin Emelie som är hemkommen från USA. Jag har ingen aning om vad jag ska säga, det var ett år sedan vi träffades, eller mer. Jag är nyfiken på hur hon ser ut, eller nej ... Ärligt talat inte. På korten som jag såg från i julas såg hon precis likadan ut. Och när man är tjugo genomgår man inga större förändringar, om man inte lider utav några stora ansvarskriser. Istället är det jag som har genomgått den stora förändringen.
För ett år sedan hade jag långt, ovårdat hår och led utav något wannabe-emo syndrom. Inte som ett utav mina vänners och mina hat-objekt, som vi har valt att döpa "Wannabe-emo", utan som någon som inte exakt vet vart man ska höra in.
För ett år sedan var jag omogen, eller nja ... Mindre mogen kanske, det finns ingen som kan svara på hur mogen jag är i realtid. Jag hade gult hår och visste inte hur man sminkade sig.
I nutid vet jag hur jag ska sminka mig. Min garderob är nära på utbytt och jag är sällan missnöjd över det jag klär på mig.
Mitt hår ser naturligt, men kanske lite tråkigt ut och jag svär inte lika mycket (typ). I alla fall vet jag vart det passar och inte passar. Mitt rum - ja, inget som jag kan dra upp ur fickan, men det är ju trots allt mitt näste - är inte alls sig likt.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, det mesta lät bättre i huvudet, fast jag har förändrats. Ändå är jag ju fortfarande jag, samma person. Den andra kusinen, som tog Emelies plats när hon försvann. Vaktade småbarnen och fick större ansvar. Jag är inte samma jag som jag var för ett år sedan, var mitt jag har vuxit. Vad jag skulle tro till det bättre.
I eftermiddag bär det av hem till mormor. Jag slapp undan familjen Fjortis och åker hem till mormor och är med på släktkalaset/kräftskivan. För tillfället städar jag mitt rum och (försöker) att lyssna på musik via Youtube. Det är en skär skam att det bara kommer upp Twilight när man söker på Paramore. Oj, vad jag känner att jag ältar gammal musik. Musiktips någon?
Innan dess satt jag och pillade ihop en för stor Ikea-låda som nu rymmer mina målargrejor. Min mamma blev besviken när hon upptäckte att inköpet var dubbelt så stor än vad mitt rum kan hantera, men det får bli den så länge. Den eller att ha allt i en stor hög på golvet, för jag har kanske överdrivet mycket saker som jag använder när jag tecknar och målar.
Ikväll får jag träffa kusin Emelie som är hemkommen från USA. Jag har ingen aning om vad jag ska säga, det var ett år sedan vi träffades, eller mer. Jag är nyfiken på hur hon ser ut, eller nej ... Ärligt talat inte. På korten som jag såg från i julas såg hon precis likadan ut. Och när man är tjugo genomgår man inga större förändringar, om man inte lider utav några stora ansvarskriser. Istället är det jag som har genomgått den stora förändringen.
För ett år sedan hade jag långt, ovårdat hår och led utav något wannabe-emo syndrom. Inte som ett utav mina vänners och mina hat-objekt, som vi har valt att döpa "Wannabe-emo", utan som någon som inte exakt vet vart man ska höra in.
För ett år sedan var jag omogen, eller nja ... Mindre mogen kanske, det finns ingen som kan svara på hur mogen jag är i realtid. Jag hade gult hår och visste inte hur man sminkade sig.
I nutid vet jag hur jag ska sminka mig. Min garderob är nära på utbytt och jag är sällan missnöjd över det jag klär på mig.
Mitt hår ser naturligt, men kanske lite tråkigt ut och jag svär inte lika mycket (typ). I alla fall vet jag vart det passar och inte passar. Mitt rum - ja, inget som jag kan dra upp ur fickan, men det är ju trots allt mitt näste - är inte alls sig likt.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, det mesta lät bättre i huvudet, fast jag har förändrats. Ändå är jag ju fortfarande jag, samma person. Den andra kusinen, som tog Emelies plats när hon försvann. Vaktade småbarnen och fick större ansvar. Jag är inte samma jag som jag var för ett år sedan, var mitt jag har vuxit. Vad jag skulle tro till det bättre.
Frozen water into cubes
Hej!
Inaktivitet, åh jag vet.
Jag har inte varit med om något seriöst hagelväder sedan jag var liten, 4-5. Det är faktiskt ett kärt barndomsminne när det kom ned stora isbitar som jag sprang ut och fyllde hinkar med ifrån stuprören.
Idag var upplevde jag mitt andra seriösa hagel(o)väder. Vädret hade varit fnasigt ända sedan jag gick upp, eller nej ... lögn. Ända sedan 11-12-tiden, kanske.
Samtidigt som det fanns glimtar utav blått var himlen täckt utav gråa, hotfulla moln. Men det var inte förrän vid ett-två, som helvetet brakade loss. Jag satt vid datorn, ett vitt sken och brak! Direkt efter följde en ljudlig knall, hmm ... åska och regn, jag var inte direkt förvånad. Först slog mitt hjärta fort, det hade ju varit precis intill. Snabbt försökte jag att stänga av datorn.
Men spelet var segt, så det dröjde lång tid. När jag till slut kunde blotta vår blå, oerhört tråkiga bakgrund så hade ovädret redan dragit förbi. Jaha, tänkte jag och började zippa på internet.
Snart drog det ihop igen, regnet föll och blixtarna slog. Smack, smack, smack, smack ... Plötsligt föll även hagel, stora som tumnaglar. Inte så mysigt. så jag stängde av och gick ned.
Det dröjde ett tiotal minuter innan det slutade hagla, och då var vår garageuppfart vit.
Nu har det mesta smält undan, vi har hål i vårt altantak efter haglet och himlen ser fortfarande hotfull ut. Ändå känner jag mig ganska säker, denna gång kommer det inte tillbaka.
Så ... undrar när jag får upptäcka nästa oväder?
Inaktivitet, åh jag vet.
Jag har inte varit med om något seriöst hagelväder sedan jag var liten, 4-5. Det är faktiskt ett kärt barndomsminne när det kom ned stora isbitar som jag sprang ut och fyllde hinkar med ifrån stuprören.
Idag var upplevde jag mitt andra seriösa hagel(o)väder. Vädret hade varit fnasigt ända sedan jag gick upp, eller nej ... lögn. Ända sedan 11-12-tiden, kanske.
Samtidigt som det fanns glimtar utav blått var himlen täckt utav gråa, hotfulla moln. Men det var inte förrän vid ett-två, som helvetet brakade loss. Jag satt vid datorn, ett vitt sken och brak! Direkt efter följde en ljudlig knall, hmm ... åska och regn, jag var inte direkt förvånad. Först slog mitt hjärta fort, det hade ju varit precis intill. Snabbt försökte jag att stänga av datorn.
Men spelet var segt, så det dröjde lång tid. När jag till slut kunde blotta vår blå, oerhört tråkiga bakgrund så hade ovädret redan dragit förbi. Jaha, tänkte jag och började zippa på internet.
Snart drog det ihop igen, regnet föll och blixtarna slog. Smack, smack, smack, smack ... Plötsligt föll även hagel, stora som tumnaglar. Inte så mysigt. så jag stängde av och gick ned.
Det dröjde ett tiotal minuter innan det slutade hagla, och då var vår garageuppfart vit.
Nu har det mesta smält undan, vi har hål i vårt altantak efter haglet och himlen ser fortfarande hotfull ut. Ändå känner jag mig ganska säker, denna gång kommer det inte tillbaka.
Så ... undrar när jag får upptäcka nästa oväder?
Sentimentala låtar och sneda ögon
Hej!
Denna vecka har verkligen varit en musikvecka. Allt jag gör är att mata in nya musikstycken, gamla också. Youtube blir min blodgivare i det fallet, jävla Ipred-. Mer än det målar jag också. Jag målar ganska mycket nu, mest A3 - eftersom jag har tröttnat så jävla mycket på miniplutt-A4. Visst är det svårare med A3, det ska vara mycket mer detaljrikt, vilket kanske förklarar varför alla mina målningar ser ut som porslinsdocker. Men sålänge jag är nöjd, så.
Dessutom är jag nöjd med min betydligt tjockare blyertspenna som jag fick av mamma för någon månad sedan. Skuggorna bleknar inte lika fort med pennan, till skillnad från en vanlig blyerts. Det är så tråkigt att måla med vanlig blyerts bara eftersom teckningen saknar skuggor efter någon vecka, och istället är den täckt utav massor utav andra märken - som döljs vid skuggningen. Nej, tvi på vanlig blyerts.
Det jag målar mest är fantasiväsen, surrealistisk konst. Kanske för att det är vad som blir bäst med minst detaljer, för vem bryr sig om en alv-liknande sak har glashud? Kvinnor är ju grundregeln, även om jag skulle vilja måla en kille någon gång också. Men en kille med glashud klär inte heller.
Det är inte så kul att måla, skugga klart och därefter upptäcka att ögonen inte matchar varandra. Fast det skiter jag också i, försöker rätta till pupillerna så att de liknar varandra lite mer och fortsätter sedan. Ärligt talat så bryr jag ju mig om att kvinnan - eller vad det är - på målningen ser ut som en mentalpatient på rymmen, men så får det vara.
Nu är det i alla fall "gamla" Paramore- och Evanescence-låtar som gör mig gråtmild. :)
Denna vecka har verkligen varit en musikvecka. Allt jag gör är att mata in nya musikstycken, gamla också. Youtube blir min blodgivare i det fallet, jävla Ipred-. Mer än det målar jag också. Jag målar ganska mycket nu, mest A3 - eftersom jag har tröttnat så jävla mycket på miniplutt-A4. Visst är det svårare med A3, det ska vara mycket mer detaljrikt, vilket kanske förklarar varför alla mina målningar ser ut som porslinsdocker. Men sålänge jag är nöjd, så.
Dessutom är jag nöjd med min betydligt tjockare blyertspenna som jag fick av mamma för någon månad sedan. Skuggorna bleknar inte lika fort med pennan, till skillnad från en vanlig blyerts. Det är så tråkigt att måla med vanlig blyerts bara eftersom teckningen saknar skuggor efter någon vecka, och istället är den täckt utav massor utav andra märken - som döljs vid skuggningen. Nej, tvi på vanlig blyerts.
Det jag målar mest är fantasiväsen, surrealistisk konst. Kanske för att det är vad som blir bäst med minst detaljer, för vem bryr sig om en alv-liknande sak har glashud? Kvinnor är ju grundregeln, även om jag skulle vilja måla en kille någon gång också. Men en kille med glashud klär inte heller.
Det är inte så kul att måla, skugga klart och därefter upptäcka att ögonen inte matchar varandra. Fast det skiter jag också i, försöker rätta till pupillerna så att de liknar varandra lite mer och fortsätter sedan. Ärligt talat så bryr jag ju mig om att kvinnan - eller vad det är - på målningen ser ut som en mentalpatient på rymmen, men så får det vara.
Nu är det i alla fall "gamla" Paramore- och Evanescence-låtar som gör mig gråtmild. :)
Vettiga tankar
Bra idéer kommer alltid när man är som minst förberedd. Igår natt försökte jag sova. Jag släckte vid tio över tolv och blundade. Det var varmt i mitt rum och katten var inte alls sällskaplig, utan låg långt ned vid mina ben. Som vanlig - vad skulle jag annars göra? - började mina tankar att rusa. Bra idéer, ja. Jag tror att tankarna alltid är som klarast när man ska sova, därför att man stänger av alltid annat.
Förnuftiga funderingar om vad jag skulle kunna skriva här, de flesta. Vilket alltså inte betyder att mitt liv kretsar runt min dator, utan att jag reder ut vilka utav mina tankar som är värda att lägga ned här.
Så jag får ett par vettiga tankar, funderar på om jag ska skriva ned dem men beslutar mig sedan för att jag ligger i min säng för att sova - inte smida framtidsplaner.
Jag somnar sedan efter ett, vaknar halv nio efter äcklig dröm. Och så sitter jag här. Vad var det egentligen för bra saker som jag skulle skriva?
Nu grämer jag mig över att jag inte skrev ned. Jag hade ju ett helt halvt dygn på mig att sova, varför kunde jag inte besparat mig det här genom att skriva ned några ord - eller flera - i ett block? Nej.
Men jag får se, jag har ju en halv dag på mig att tänka ut det, i eftermiddag blir det bio och ikväll träffar jag ett par kompisar.
Men de bra tankarna kommer som sagt alltid när man är som minst förberedd, och klockan halv ett på natten har jag då inte någon lust att rusa upp och sätta mig framför datorn - där allt ändå skulle ha försvunnit.
Förnuftiga funderingar om vad jag skulle kunna skriva här, de flesta. Vilket alltså inte betyder att mitt liv kretsar runt min dator, utan att jag reder ut vilka utav mina tankar som är värda att lägga ned här.
Så jag får ett par vettiga tankar, funderar på om jag ska skriva ned dem men beslutar mig sedan för att jag ligger i min säng för att sova - inte smida framtidsplaner.
Jag somnar sedan efter ett, vaknar halv nio efter äcklig dröm. Och så sitter jag här. Vad var det egentligen för bra saker som jag skulle skriva?
Nu grämer jag mig över att jag inte skrev ned. Jag hade ju ett helt halvt dygn på mig att sova, varför kunde jag inte besparat mig det här genom att skriva ned några ord - eller flera - i ett block? Nej.
Men jag får se, jag har ju en halv dag på mig att tänka ut det, i eftermiddag blir det bio och ikväll träffar jag ett par kompisar.
Men de bra tankarna kommer som sagt alltid när man är som minst förberedd, och klockan halv ett på natten har jag då inte någon lust att rusa upp och sätta mig framför datorn - där allt ändå skulle ha försvunnit.
Det är han som är the bad guy!
Dagen till Smallvilles ära vill jag bara ladda upp den här videon. Jag vet inte varför direkt, men jag sitter jämt och garvar åt hur löjligt macho han ser ut att känna sig när han går genom labbet. Lex Luthor förresten, åh vad jag avskyr honom.
Nattsvart ögonbindel
Hej!
Det finns många svår, tunga känslor. Sorg, är en utav dem. Hopplöshet. Förtvivlan. En del kanske är en och samma känsla, men det finns i alla fall många ord för dem. Just denna dag upplever jag en förvirrande känsla som jag väljer att kalla för "rastlöshet". Ingenting jag gör känns bra.
Jag tror att det började med att jag försov mig, ha. Att försova sig under en utav sommarlovets lediga dagar låter underligt, men eftersom jag är en fantasifull person som gillar att fly verkligheten är TV:n en utav mina bästa vänner under mina händelselösa timmar. Jag älskar även Science Fiction och lite sådana där annorlunda, utomjordiska grejer, så just nu är jag helt enkelt fast vid Smallville. Ingen jättebra, men jag kommer förevigt att älska de personer som hittade på personer med superkrafter. Dessutom är Chloe, personifierad Allison Mack så himla gullig. (Hon var sagolikt vacker när hon skulle gifta sig - det enda avsnitt som jag har sett ifrån den nya säsongen.)
Smallville är en ganska dålig serie, egentligen, eftersom de har kastat om hela tidningens ursprung. Men det var ju faktiskt inte Smallville som jag skulle skriva om. (Ni kan ju bara tänka er hur det ser ut inuti mitt huvud om jag skriver så här galet.)
Smallville börjar tjugo i tio, så i vanliga fall brukar jag få sitta uppe i en timme i väntan på att det ska börja. Men inte idag.
Det värsta var nog att jag faktiskt trodde att jag hade all tid i världen - och därför somnade om.
Så jag vaknade tjugo över tio istället. Skönt med sovmorgon, tänker ni. Total katastrof, tänker jag och kastar mig ur sängen.
Så jag steker mig ett par ägg, sätter på en film ("Surviving Christmas") och lägger mig i soffan. En halvtimme in i filmen börjar jag att vrida och vända mig i soffan. Jag hade ju redan igår bestämt mig för att idag skulle bli en latdag när jag bara satt och maskade i soffan. Joho, ja. Maskade, det var exakt vad jag gjorde i soffan när jag inte kunde sitta stilla. Maskade - vilket underligt ord ... Det låter inte alls som att man tar det lugnt. En mask är ju en utav det flitigaste djuret på planeten, inte sitter de en vanlig morgon och ser på film i soffan, inte.
Vanligtvis när jag är rastlös slänger jag mig framför TV:n (som sagt; min räddare i nöden) och tröstäter. Inte direkt tröstäter, men jag fyller de tomma, uttråkade minutrarna med knaper, knaper istället. Så jag käkar min lunch tidigare än vanligt, inte så långt efter mina ägg. Nu, sitter jag ju faktiskt vid datorn. Men på något håll känner jag en stor ångest över det - jag vill ju inte sitta här egentligen.
Jag funderar på att gå och sätta mig och spela The Sims 3, den enda dator-sysselsättningen som inte kräver många arbetande hjärnceller.
Och till rubriken (- jag glömde bort mig när jag började snacka Superman), att vara rastlös är ju som att famla i mörkret efter ljusknappen, i vetskap om att det faktiskt inte finns någon ljusknapp. Som att ständigt leta efter något utan att veta vad det är. Är det såhär det känns att vara dement? Hmm ... Inte vad jag tänkte skriva heller.
Det finns många svår, tunga känslor. Sorg, är en utav dem. Hopplöshet. Förtvivlan. En del kanske är en och samma känsla, men det finns i alla fall många ord för dem. Just denna dag upplever jag en förvirrande känsla som jag väljer att kalla för "rastlöshet". Ingenting jag gör känns bra.
Jag tror att det började med att jag försov mig, ha. Att försova sig under en utav sommarlovets lediga dagar låter underligt, men eftersom jag är en fantasifull person som gillar att fly verkligheten är TV:n en utav mina bästa vänner under mina händelselösa timmar. Jag älskar även Science Fiction och lite sådana där annorlunda, utomjordiska grejer, så just nu är jag helt enkelt fast vid Smallville. Ingen jättebra, men jag kommer förevigt att älska de personer som hittade på personer med superkrafter. Dessutom är Chloe, personifierad Allison Mack så himla gullig. (Hon var sagolikt vacker när hon skulle gifta sig - det enda avsnitt som jag har sett ifrån den nya säsongen.)
Smallville är en ganska dålig serie, egentligen, eftersom de har kastat om hela tidningens ursprung. Men det var ju faktiskt inte Smallville som jag skulle skriva om. (Ni kan ju bara tänka er hur det ser ut inuti mitt huvud om jag skriver så här galet.)
Smallville börjar tjugo i tio, så i vanliga fall brukar jag få sitta uppe i en timme i väntan på att det ska börja. Men inte idag.
Det värsta var nog att jag faktiskt trodde att jag hade all tid i världen - och därför somnade om.
Så jag vaknade tjugo över tio istället. Skönt med sovmorgon, tänker ni. Total katastrof, tänker jag och kastar mig ur sängen.
Så jag steker mig ett par ägg, sätter på en film ("Surviving Christmas") och lägger mig i soffan. En halvtimme in i filmen börjar jag att vrida och vända mig i soffan. Jag hade ju redan igår bestämt mig för att idag skulle bli en latdag när jag bara satt och maskade i soffan. Joho, ja. Maskade, det var exakt vad jag gjorde i soffan när jag inte kunde sitta stilla. Maskade - vilket underligt ord ... Det låter inte alls som att man tar det lugnt. En mask är ju en utav det flitigaste djuret på planeten, inte sitter de en vanlig morgon och ser på film i soffan, inte.
Vanligtvis när jag är rastlös slänger jag mig framför TV:n (som sagt; min räddare i nöden) och tröstäter. Inte direkt tröstäter, men jag fyller de tomma, uttråkade minutrarna med knaper, knaper istället. Så jag käkar min lunch tidigare än vanligt, inte så långt efter mina ägg. Nu, sitter jag ju faktiskt vid datorn. Men på något håll känner jag en stor ångest över det - jag vill ju inte sitta här egentligen.
Jag funderar på att gå och sätta mig och spela The Sims 3, den enda dator-sysselsättningen som inte kräver många arbetande hjärnceller.
Och till rubriken (- jag glömde bort mig när jag började snacka Superman), att vara rastlös är ju som att famla i mörkret efter ljusknappen, i vetskap om att det faktiskt inte finns någon ljusknapp. Som att ständigt leta efter något utan att veta vad det är. Är det såhär det känns att vara dement? Hmm ... Inte vad jag tänkte skriva heller.
Vacation: Yes, please!
Ledighet och variation, hmm ... Om ni undrar vart jag försvann igår, så tog jag ledigt från min blogg en dag i alla fall. Mest för att klura ut vad jag skulle skriva om: jag är inte liksom andra genier något underbarn som får upp nya idéer så fort jag sätter mig vid datorn. Jag tror även att jag tog ledigt de där månaderna när jag inte skrev, vad ska jag annars kalla det för?
Jag tror att alla behöver ta ledigt från allt, lite mer eller lite mindre. Som skolan till exempel. Alla klagar på hur jobbigt det är, och hur skönt det ska bli med lov. En-två månader in på lovet klagar de flesta på hur tråkigt det är att bara gå hemma hela dagarna. Så brukar i alla fall jag känna, så med "alla" och "de flesta" menar jag väl "jag", då.
Jag tror att ledighet och förändringar i de vardagliga rutinerna hjälper till att ge perspektiv på saker. Som att plötsligt ta en äggmacka när man har ätit gröt med sylt till frukost under en månad. Då kanske man får perspektiv över hur trött man är på gröt med sylt. Eller när du slutar använda en tröja, för att några månader senare plocka fram den och inse är snygg den är. Om du lyssnade på samma låt i ett år skulle du säkert göra allt för en ny låt, om du nu inte var döv vill säga - för då kvittar det.
Min (och fleras) ledighet från skolan är snart över. Jag känner ingen ångest, jag känner ingen sorg. Jag längtar inte tillbaka, men jag längtar heller inte bort från det. Tiden går och jag accepterar det, trots allt - den första perioden är slapp. Det är inte förrän lite senare som helvetet brakar löst med nationella prov på allt. Då lär jag längta därifrån, det kan jag svära på inför smurfarnas skapare, om jag skulle stöta på dem.
Men nu ska jag bara slappna av och njuta utav mina sista två veckor utav ledighet, jag har förtjänat dem.
Lagar - diss, bra musik - hiss.
Jag tror att alla behöver ta ledigt från allt, lite mer eller lite mindre. Som skolan till exempel. Alla klagar på hur jobbigt det är, och hur skönt det ska bli med lov. En-två månader in på lovet klagar de flesta på hur tråkigt det är att bara gå hemma hela dagarna. Så brukar i alla fall jag känna, så med "alla" och "de flesta" menar jag väl "jag", då.
Jag tror att ledighet och förändringar i de vardagliga rutinerna hjälper till att ge perspektiv på saker. Som att plötsligt ta en äggmacka när man har ätit gröt med sylt till frukost under en månad. Då kanske man får perspektiv över hur trött man är på gröt med sylt. Eller när du slutar använda en tröja, för att några månader senare plocka fram den och inse är snygg den är. Om du lyssnade på samma låt i ett år skulle du säkert göra allt för en ny låt, om du nu inte var döv vill säga - för då kvittar det.
Min (och fleras) ledighet från skolan är snart över. Jag känner ingen ångest, jag känner ingen sorg. Jag längtar inte tillbaka, men jag längtar heller inte bort från det. Tiden går och jag accepterar det, trots allt - den första perioden är slapp. Det är inte förrän lite senare som helvetet brakar löst med nationella prov på allt. Då lär jag längta därifrån, det kan jag svära på inför smurfarnas skapare, om jag skulle stöta på dem.
Men nu ska jag bara slappna av och njuta utav mina sista två veckor utav ledighet, jag har förtjänat dem.
Lagar - diss, bra musik - hiss.
Nutidens mormor-ideal
Hej! Följer er mormor nutidens mormor-ideal? Alltså, en lite mullig mormor som bestämt vill proppa i dig 46 kilo extra mat? Min gör det i alla fall, god mat eller icke. Vi var där på en tripp idag, och låt mig säga att jag är mätt nu.
På bordet i vardagsrummet stod det en ask med choklad och när vi kom hade hon lagat kantarellsoppa.
Den var god så jag åt lite (och jag kan ju inte heller neka att jag norpade ur kartongen också :3). Och när vi satt där, en stund efter att vi hade ätit ville hon bjuda på ... (trumvirvel) kräftor! Bara sådär. Min mamma satte stopp för hennes planer, och när hon åkte för att köpa ägg med morfar var det jag som fick hålla i tyglarna till mormor. Visst är det lite av ett mormor-ideal? Att de ska trycka i en god mat? Inte för att all min mormors mat är god, men mycket.
Och hur är morfar-idealet? Jag undrar om inte min morfar uppfyller det också. Han är halvt döv och är den personen som står för godiset. Så ... Slutsatsen ... Jag tror att jag skulle vara rund, plufsig och stor om jag flyttade in hos mina morföräldrar.
På bordet i vardagsrummet stod det en ask med choklad och när vi kom hade hon lagat kantarellsoppa.
Den var god så jag åt lite (och jag kan ju inte heller neka att jag norpade ur kartongen också :3). Och när vi satt där, en stund efter att vi hade ätit ville hon bjuda på ... (trumvirvel) kräftor! Bara sådär. Min mamma satte stopp för hennes planer, och när hon åkte för att köpa ägg med morfar var det jag som fick hålla i tyglarna till mormor. Visst är det lite av ett mormor-ideal? Att de ska trycka i en god mat? Inte för att all min mormors mat är god, men mycket.
Och hur är morfar-idealet? Jag undrar om inte min morfar uppfyller det också. Han är halvt döv och är den personen som står för godiset. Så ... Slutsatsen ... Jag tror att jag skulle vara rund, plufsig och stor om jag flyttade in hos mina morföräldrar.
