Skaldjur och (förhoppningsvis) gott sällskap
Hej!
I eftermiddag bär det av hem till mormor. Jag slapp undan familjen Fjortis och åker hem till mormor och är med på släktkalaset/kräftskivan. För tillfället städar jag mitt rum och (försöker) att lyssna på musik via Youtube. Det är en skär skam att det bara kommer upp Twilight när man söker på Paramore. Oj, vad jag känner att jag ältar gammal musik. Musiktips någon?
Innan dess satt jag och pillade ihop en för stor Ikea-låda som nu rymmer mina målargrejor. Min mamma blev besviken när hon upptäckte att inköpet var dubbelt så stor än vad mitt rum kan hantera, men det får bli den så länge. Den eller att ha allt i en stor hög på golvet, för jag har kanske överdrivet mycket saker som jag använder när jag tecknar och målar.
Ikväll får jag träffa kusin Emelie som är hemkommen från USA. Jag har ingen aning om vad jag ska säga, det var ett år sedan vi träffades, eller mer. Jag är nyfiken på hur hon ser ut, eller nej ... Ärligt talat inte. På korten som jag såg från i julas såg hon precis likadan ut. Och när man är tjugo genomgår man inga större förändringar, om man inte lider utav några stora ansvarskriser. Istället är det jag som har genomgått den stora förändringen.
För ett år sedan hade jag långt, ovårdat hår och led utav något wannabe-emo syndrom. Inte som ett utav mina vänners och mina hat-objekt, som vi har valt att döpa "Wannabe-emo", utan som någon som inte exakt vet vart man ska höra in.
För ett år sedan var jag omogen, eller nja ... Mindre mogen kanske, det finns ingen som kan svara på hur mogen jag är i realtid. Jag hade gult hår och visste inte hur man sminkade sig.
I nutid vet jag hur jag ska sminka mig. Min garderob är nära på utbytt och jag är sällan missnöjd över det jag klär på mig.
Mitt hår ser naturligt, men kanske lite tråkigt ut och jag svär inte lika mycket (typ). I alla fall vet jag vart det passar och inte passar. Mitt rum - ja, inget som jag kan dra upp ur fickan, men det är ju trots allt mitt näste - är inte alls sig likt.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, det mesta lät bättre i huvudet, fast jag har förändrats. Ändå är jag ju fortfarande jag, samma person. Den andra kusinen, som tog Emelies plats när hon försvann. Vaktade småbarnen och fick större ansvar. Jag är inte samma jag som jag var för ett år sedan, var mitt jag har vuxit. Vad jag skulle tro till det bättre.
I eftermiddag bär det av hem till mormor. Jag slapp undan familjen Fjortis och åker hem till mormor och är med på släktkalaset/kräftskivan. För tillfället städar jag mitt rum och (försöker) att lyssna på musik via Youtube. Det är en skär skam att det bara kommer upp Twilight när man söker på Paramore. Oj, vad jag känner att jag ältar gammal musik. Musiktips någon?
Innan dess satt jag och pillade ihop en för stor Ikea-låda som nu rymmer mina målargrejor. Min mamma blev besviken när hon upptäckte att inköpet var dubbelt så stor än vad mitt rum kan hantera, men det får bli den så länge. Den eller att ha allt i en stor hög på golvet, för jag har kanske överdrivet mycket saker som jag använder när jag tecknar och målar.
Ikväll får jag träffa kusin Emelie som är hemkommen från USA. Jag har ingen aning om vad jag ska säga, det var ett år sedan vi träffades, eller mer. Jag är nyfiken på hur hon ser ut, eller nej ... Ärligt talat inte. På korten som jag såg från i julas såg hon precis likadan ut. Och när man är tjugo genomgår man inga större förändringar, om man inte lider utav några stora ansvarskriser. Istället är det jag som har genomgått den stora förändringen.
För ett år sedan hade jag långt, ovårdat hår och led utav något wannabe-emo syndrom. Inte som ett utav mina vänners och mina hat-objekt, som vi har valt att döpa "Wannabe-emo", utan som någon som inte exakt vet vart man ska höra in.
För ett år sedan var jag omogen, eller nja ... Mindre mogen kanske, det finns ingen som kan svara på hur mogen jag är i realtid. Jag hade gult hår och visste inte hur man sminkade sig.
I nutid vet jag hur jag ska sminka mig. Min garderob är nära på utbytt och jag är sällan missnöjd över det jag klär på mig.
Mitt hår ser naturligt, men kanske lite tråkigt ut och jag svär inte lika mycket (typ). I alla fall vet jag vart det passar och inte passar. Mitt rum - ja, inget som jag kan dra upp ur fickan, men det är ju trots allt mitt näste - är inte alls sig likt.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, det mesta lät bättre i huvudet, fast jag har förändrats. Ändå är jag ju fortfarande jag, samma person. Den andra kusinen, som tog Emelies plats när hon försvann. Vaktade småbarnen och fick större ansvar. Jag är inte samma jag som jag var för ett år sedan, var mitt jag har vuxit. Vad jag skulle tro till det bättre.
Kommentarer
Trackback
