"Åh mamma, mina allra första klackskor!"
Hej!
Igår upplevde jag min första skoldag som nia. En ganska bra upplevelse, jag trivs verkligen som äldst på skolan.
Men det var inte det som jag tänkte skriva om. Efter skolan följde jag och Vickan med till stan för att övervaka när Alle tonade och klippte håret. Det tog en ganska lång stund, men resultatet blev bra, coolt faktiskt. (Och eftersom det här är min blogg så tänker jag inte lägga upp någon bild, om ni vill ha bilder får ni leta upp hennes blogg, så det så.)
Efteråt gick vi igenom ett par butiker, ett par utav dem skobutiker.
Medan Victoria provade ett par skor slog jag mig ned för mig själv i ett hörn och begrundade skobutiken. Det hände inte särskilt mycket, klockan var väl halv sju.
En sex-sju-årig flicka fångar min uppmärksamhet när hon triumferande utropar: "Åh mamma, mina allra första klackskor!". Jag kunde inte låta bli, men ändå är det ju ganska sorgset när de så unga i åldern går runt och tänker på att förlänga sin längd med ett par centimeter. Och jag lovar och försäkrar er, gott folk, klackarna var inga vulgära tio-centimeters-klackar, utan ett par vinterstövlar med ett par ynka centimeters klack. Mellan en centimeter och tre, skulle jag gissa på. Själv bär jag klackar ibland, men det beror ju på att mina klackskor är extremt snygga och att jag är 1,63 m, medan mina vänner är över 1,67 och alltså uppåt.
Men småbarn, de ska ju leta efter bra terrängskor som de kan skutta runt i naturen och leka i, under den lilla tid de har som sveper förbi en så fort att man inte hinner blinka. Ur min synvinkel tycker jag att barndomen försvann alltför tidigt, men det är så vårt föga korrumperade samhälle fungerar. Trots att mycket har förändrats sedan de gifte bort trettonåringar, så tycker jag fortfarande att man tvingas ifrån sina barnsliga år för tidigt. Tidigare än vad vissa behöver - alltså jag, och säkert flera.
Jag vet att det finns ett antal barn som längtar efter att bli stora, få bära smink och kanske jobba, men jag har aldrig sett poängen med att längta till det. Vilket barn vill inte leka och hoppa i vattenpölar?
Jag skulle göra mycket för att få tillbaka min barndom, trots att jag trivs bra som jag har det nu. Men ändå, barndomen var så lätt, men ändå så svår. Ju äldre man blir, desto mer skinn får man på näsan. Jag kan också ha fel, det kanske är jag som råkar ha en tjockhudad näsa. Mer än tidigare, men ändå, barndomen hade lätta sidor också ...
Nu måste jag kila, har inte gjort något mer än att äta frukost och klockan är kvart i åtta.
Igår upplevde jag min första skoldag som nia. En ganska bra upplevelse, jag trivs verkligen som äldst på skolan.
Men det var inte det som jag tänkte skriva om. Efter skolan följde jag och Vickan med till stan för att övervaka när Alle tonade och klippte håret. Det tog en ganska lång stund, men resultatet blev bra, coolt faktiskt. (Och eftersom det här är min blogg så tänker jag inte lägga upp någon bild, om ni vill ha bilder får ni leta upp hennes blogg, så det så.)
Efteråt gick vi igenom ett par butiker, ett par utav dem skobutiker.
Medan Victoria provade ett par skor slog jag mig ned för mig själv i ett hörn och begrundade skobutiken. Det hände inte särskilt mycket, klockan var väl halv sju.
En sex-sju-årig flicka fångar min uppmärksamhet när hon triumferande utropar: "Åh mamma, mina allra första klackskor!". Jag kunde inte låta bli, men ändå är det ju ganska sorgset när de så unga i åldern går runt och tänker på att förlänga sin längd med ett par centimeter. Och jag lovar och försäkrar er, gott folk, klackarna var inga vulgära tio-centimeters-klackar, utan ett par vinterstövlar med ett par ynka centimeters klack. Mellan en centimeter och tre, skulle jag gissa på. Själv bär jag klackar ibland, men det beror ju på att mina klackskor är extremt snygga och att jag är 1,63 m, medan mina vänner är över 1,67 och alltså uppåt.
Men småbarn, de ska ju leta efter bra terrängskor som de kan skutta runt i naturen och leka i, under den lilla tid de har som sveper förbi en så fort att man inte hinner blinka. Ur min synvinkel tycker jag att barndomen försvann alltför tidigt, men det är så vårt föga korrumperade samhälle fungerar. Trots att mycket har förändrats sedan de gifte bort trettonåringar, så tycker jag fortfarande att man tvingas ifrån sina barnsliga år för tidigt. Tidigare än vad vissa behöver - alltså jag, och säkert flera.
Jag vet att det finns ett antal barn som längtar efter att bli stora, få bära smink och kanske jobba, men jag har aldrig sett poängen med att längta till det. Vilket barn vill inte leka och hoppa i vattenpölar?
Jag skulle göra mycket för att få tillbaka min barndom, trots att jag trivs bra som jag har det nu. Men ändå, barndomen var så lätt, men ändå så svår. Ju äldre man blir, desto mer skinn får man på näsan. Jag kan också ha fel, det kanske är jag som råkar ha en tjockhudad näsa. Mer än tidigare, men ändå, barndomen hade lätta sidor också ...
Nu måste jag kila, har inte gjort något mer än att äta frukost och klockan är kvart i åtta.
Kommentarer
Trackback
