Och hur gick det nu då?
Hej!
Jag har ju skrivit ganska mycket om det där livräddarprovet. Innanför mina ögonlock kunde jag se, nästan känna hur långsamt jag skulle simma. Men jag var ju säker på att jag skulle klara det, mitt enda problem var att hoppa i.
Det var en regnig, grå dag. Om jag hade tur skulle jag i alla fall slippa ösregn innan badet.
Jag anmälde mig som förste man (eller kvinna, öh, uttjatat skämt) att hoppa i och köra för lektionen. Direkt efter att jag hade "offrat" mig, ångrade jag mig. Men sagt var sagt. Så jag hoppade i, körde på direkten.
Det gick oförberett bra att simma, ifrån min synvinkel. Jag stannade upp ett par sekunder när jag var framme vid livdockan för att ta luft och försäkra mig om vart dockan låg. Det var då det gick snett.
Dockan var betydligt tyngre än vad jag hade räknat med, att få upp den var inga större problem mer än att min luft tog slut. Jag simmade ett par meter, dockan envisades med att sjunka. Det blev omöjligt att hålla dockan flytande genom att bara ha två händer runt dess nacke. Mina lår vägrade, dockan sjönk. Efter mindre än fem meter gav jag upp, förkrossad.
Ingen, som jag hade hört talas om, hade misslyckats med livräddarprovet förut. Bara jag.
Det tog lång tid innan jag orkade mig upp på land igen. Det var i alla fall skönt i vattnet, om det skulle vara en tröst. Jaha, IG tänkte jag och tårarna tryckte - och rann. När jag väl fick mod att fråga Örjan om jag skulle få godkänt eller ej, verkade han inte ens intresserad utav att ge mig ett svar. Senare visade det sig att han hade kollat efter någon i vår klass som jag kunde få "livrädda" ungefär tjugofem meter. Det var ju inga problem, så något IG blir det förhoppningsvis inte i år.
Nu har jag fått ångest över orienteringen i Vidingsjö, efter att Örjan drog tag i mig imorse och krävde att få veta om jag skulle orientera ensam eller med någon annan. Åh, vad jag famlade och svamlade. Varken jag eller mina väninnor hade ens nämnt Vidingsjö-orienteringen, och de var inte ens i närheten när han "haffade" mig.
Jag fick istället bråttom med att leta reda på dem med Örjan i släptåg. Ingen utav dem verkade ha haft en tanke på Vidingsjö heller. Resultatet blev att Elin joggar ensam, och Alle och jag i ett par.
Delvis är jag tacksam över att jag slipper att irra runt själv i skogen, till och med Alle medgav att hon ställde upp som min Vidingsjö-partner på grund utav att jag inte skulle hitta annars. Den andra delen utav mig har skuldkänslor över hur mycket jag kommer sabotera för henne - ofrivilligt, såklart.
Jag har ju skrivit ganska mycket om det där livräddarprovet. Innanför mina ögonlock kunde jag se, nästan känna hur långsamt jag skulle simma. Men jag var ju säker på att jag skulle klara det, mitt enda problem var att hoppa i.
Det var en regnig, grå dag. Om jag hade tur skulle jag i alla fall slippa ösregn innan badet.
Jag anmälde mig som förste man (eller kvinna, öh, uttjatat skämt) att hoppa i och köra för lektionen. Direkt efter att jag hade "offrat" mig, ångrade jag mig. Men sagt var sagt. Så jag hoppade i, körde på direkten.
Det gick oförberett bra att simma, ifrån min synvinkel. Jag stannade upp ett par sekunder när jag var framme vid livdockan för att ta luft och försäkra mig om vart dockan låg. Det var då det gick snett.
Dockan var betydligt tyngre än vad jag hade räknat med, att få upp den var inga större problem mer än att min luft tog slut. Jag simmade ett par meter, dockan envisades med att sjunka. Det blev omöjligt att hålla dockan flytande genom att bara ha två händer runt dess nacke. Mina lår vägrade, dockan sjönk. Efter mindre än fem meter gav jag upp, förkrossad.
Ingen, som jag hade hört talas om, hade misslyckats med livräddarprovet förut. Bara jag.
Det tog lång tid innan jag orkade mig upp på land igen. Det var i alla fall skönt i vattnet, om det skulle vara en tröst. Jaha, IG tänkte jag och tårarna tryckte - och rann. När jag väl fick mod att fråga Örjan om jag skulle få godkänt eller ej, verkade han inte ens intresserad utav att ge mig ett svar. Senare visade det sig att han hade kollat efter någon i vår klass som jag kunde få "livrädda" ungefär tjugofem meter. Det var ju inga problem, så något IG blir det förhoppningsvis inte i år.
Nu har jag fått ångest över orienteringen i Vidingsjö, efter att Örjan drog tag i mig imorse och krävde att få veta om jag skulle orientera ensam eller med någon annan. Åh, vad jag famlade och svamlade. Varken jag eller mina väninnor hade ens nämnt Vidingsjö-orienteringen, och de var inte ens i närheten när han "haffade" mig.
Jag fick istället bråttom med att leta reda på dem med Örjan i släptåg. Ingen utav dem verkade ha haft en tanke på Vidingsjö heller. Resultatet blev att Elin joggar ensam, och Alle och jag i ett par.
Delvis är jag tacksam över att jag slipper att irra runt själv i skogen, till och med Alle medgav att hon ställde upp som min Vidingsjö-partner på grund utav att jag inte skulle hitta annars. Den andra delen utav mig har skuldkänslor över hur mycket jag kommer sabotera för henne - ofrivilligt, såklart.
Kommentarer
Trackback
