La vie à la Nea

Hej! 
Det finns många svår, tunga känslor. Sorg, är en utav dem. Hopplöshet. Förtvivlan. En del kanske är en och samma känsla, men det finns i alla fall många ord för dem. Just denna dag upplever jag en förvirrande känsla som jag väljer att kalla för "rastlöshet". Ingenting jag gör känns bra.

Jag tror att det började med att jag försov mig, ha. Att försova sig under en utav sommarlovets lediga dagar låter underligt, men eftersom jag är en fantasifull person som gillar att fly verkligheten är TV:n en utav mina bästa vänner under mina händelselösa timmar. Jag älskar även Science Fiction och lite sådana där annorlunda, utomjordiska grejer, så just nu är jag helt enkelt fast vid Smallville. Ingen jättebra, men jag kommer förevigt att älska de personer som hittade på personer med superkrafter. Dessutom är Chloe, personifierad Allison Mack så himla gullig. (Hon var sagolikt vacker när hon skulle gifta sig - det enda avsnitt som jag har sett ifrån den nya säsongen.)
Smallville är en ganska dålig serie, egentligen, eftersom de har kastat om hela tidningens ursprung. Men det var ju faktiskt inte Smallville som jag skulle skriva om. (Ni kan ju bara tänka er hur det ser ut inuti mitt huvud om jag skriver så här galet.)

Smallville börjar tjugo i tio, så i vanliga fall brukar jag få sitta uppe i en timme i väntan på att det ska börja. Men inte idag.
Det värsta var nog att jag faktiskt trodde att jag hade all tid i världen - och därför somnade om.
Så jag vaknade tjugo över tio istället. Skönt med sovmorgon, tänker ni. Total katastrof, tänker jag och kastar mig ur sängen.

Så jag steker mig ett par ägg, sätter på en film ("Surviving Christmas") och lägger mig i soffan. En halvtimme in i filmen börjar jag att vrida och vända mig i soffan. Jag hade ju redan igår bestämt mig för att idag skulle bli en latdag när jag bara satt och maskade i soffan. Joho, ja. Maskade, det var exakt vad jag gjorde i soffan när jag inte kunde sitta stilla. Maskade - vilket underligt ord ... Det låter inte alls som att man tar det lugnt. En mask är ju en utav det flitigaste djuret på planeten, inte sitter de en vanlig morgon och ser på film i soffan, inte.

Vanligtvis när jag är rastlös slänger jag mig framför TV:n (som sagt; min räddare i nöden) och tröstäter. Inte direkt tröstäter, men jag fyller de tomma, uttråkade minutrarna med knaper, knaper istället.  Så jag käkar min lunch tidigare än vanligt, inte så långt efter mina ägg. Nu, sitter jag ju faktiskt vid datorn. Men på något håll känner jag en stor ångest över det - jag vill ju inte sitta här egentligen.
Jag funderar på att gå och sätta mig och spela The Sims 3, den enda dator-sysselsättningen som inte kräver många arbetande hjärnceller.

Och till rubriken (- jag glömde bort mig när jag började snacka Superman), att vara rastlös är ju som att famla i mörkret efter ljusknappen, i vetskap om att det faktiskt inte finns någon ljusknapp. Som att ständigt leta efter något utan att veta vad det är. Är det såhär det känns att vara dement? Hmm ... Inte vad jag tänkte skriva heller.