La vie à la Nea

... sitter jag och lyssnar på musik och läser bloggar.
Ganska slappt och najs, men sedan blir det ju lite stressigt eftersom jag är osminkad, min acne-kräm gör så att mitt ansikte ser ut som att den fjällar (vilket jag måste tvätta bort) och min frisyr står åt alla håll, men jag hittar ingen kam som jag kan blötlägga min lugg med. .__.
Jag kanske bara tar lite mascara till skolan, orkar nog inte mer smink.

I min vardag har det plötsligt börjat bli vanligt med träningsvärk. Ifarsej får jag nog skylla mig själv lite, eftersom jag slarvar med stretchingen, men jag stretchar faktiskt vaderna efter att jag har joggat.
Men idag har jag värk i låren ifrån gårdagens idrott - vilket måste vara en bra sak, det betyder ju att jag anstränger mig på lektionerna. Heh ... eller inte? Jag menar, jag gav ju upp 1000 meter och var sååååå nära att inte peka finger till Örjan när han började bjäbba om att jag skulle fortsätta.
Hur jävla kul är det att ensam jogga runt fotbollsplanen med alla andra som sitter och glor på en, som redan har gått om en och är klar? Inte roligt, och dessutom hade jag inte ätit frukost och trodde att jag skulle spy när som.
Men jag har bestämt mig för att inte vara med på 1000 meter nästa måndag heller. Jag är för arg, på Örjan, på mig själv. Dessutom antar jag att jag hittar någon bra undanflykt tills dess också, omedvetet. Förra gången fick jag ont i knät - äkta smärta, men ändå - och igår mådde jag illa - vilket kunde vara fantom-illamående.

Är det bara jag som är förundrad över fantomsmärtor? Över den mänskliga hjärnan och hur otroligt mycket man kan lura sig själv? Tänk egentligen att man kan skapa smärta, genom att överdriva något riktigt minimalt.
Jag tror nästan att känslor är ett utav hjärnans påhitt också. I alla fall de djupare känslorna ... eller hur många olika hormoner finns det att frigöra till den mänskliga kroppen? Jag tvivlar starkt på att det finns en för varje känsla .. Så då måste ju alltså en del känslor vara påhittade fantomkänslor och utvikelser från de andra känslorna, eller hormonerna - vad man nu vill säga. Hormoner låter så ... kroppsligt.

Uh, jag ska nog inte skriva mer, utan leta fram en USB-sladd till min Mp3 och föra över lite musik från Josse (tack! <3). Jag vet att du läser det här innan skolan, så då får du också reda på att jag klippte över mapparna - så slipper du radera och hålla på senare ... om det blev bra?