La vie à la Nea

Eh ja?
Jag är mysko. Självklart den konstigaste grannen som bor i den här området.
Och min promenad? Eh ja ...
Till en början fick jag för mig att jag ville börja memorera hur saker kändes .. Om man fick någon mer känsla utav att dra sin hand över en skrovlig sten ... så jag ställde mig och strök med händerna över grannarnas gäststugas grund, som påminner om kullersten.
Därefter beslutade jag mig för att fortsätta, upp på den lilla halvt asfalterade grusvägen - vilket inte förklarar någonting, men det är en asfaltsväg som senare går över till grus.
Någonstans där i slutet av asfaltsdelen fick jag för mig att jag ville sätta mig ned på marken. Bara sitta där.
Och lyckligen så är jag inte såååå skum att jag gjorde det på direkten, utan jag fick stå där i någon minut och överväga hur pass mycket man skulle se mig från vägen och slog mig ned mitt i allt.
Men jag satte mig där, tänkte lite. Därefter ville jag lägga mig ned. Så jag gjorde det, fortfarande lite orolig över om någon skulle se mig ifrån vägen och därefter komma och fråga om hur jag mådde (men ingen kom).
Jag låg där ett tag, men inte så länge. Jag tror faktiskt inte att jag var ute längre i en kvart eller så, max en halvtimme. Men alltså: jag är helt och hållet knäpp. Snälla, ring psyk (eller inte, snälla ring inte psyk)!