La vie à la Nea

Jag har en klump i magen. Det är inte någon "TV-klump" som har förföljt mig sedan gårdagen, denna klump dök upp ... Jag vet inte när. Kanske imorse, eller när jag inte var beredd.
Det är jobbigt att gå med en tyngd på axlarna. Det känns väldigt arrogant att säga något sådant, men vanligtvis är jag en ganska lyckligt lottad person. Jag behöver inte gå runt och oroa mig över särskilt mycket. Det är inte ofta som jag är ledsen, och om jag är arg så går det i omgående perioder över. Alltså betyder det att jag inte ofta hamnar i "stora" gräl.
Jag vill inte på något sätt säga att det är jobbigare för mig än för någon annan att må dåligt, men för tillfället är det någonting som gräver en stor svart gruva i mitt mellangärde.
Mitt problem är att jag faktiskt inte vet vad det är som tynger mig. Och om jag vet vad det är så vet jag också att det inte finns någon åtgärd. Att sitta och vänta på att en sorg, en ångest eller ett liknande ting ska gå över är fan det värsta jag gör. Det är nog vad jag gör nu.
Jag vet, utav erfarenhet, att det lär gå över om en vecka. Som maximum. Det låter konstigt, men jag är ganska van vid att vänta ut känslor. Känslor som lycka och ilska går inte att härda ut. De bara händer, och man får liksom ta dem i akt.
Jag satt och grät floder när Michael Jackson dog. Det fanns ingen anledning, han betydde inte någonting speciellt för mig. Hans låtar är helt gudomliga, och man kan inte göra något annat än bejaka hans livsverk.
Det är till och med larvigt, men på något håll "begravde" jag Michael Jackson i ån. Jag beslutade mig för att sitta och dra av frökapslar ifrån sådana där långa vildväxter i mängder och därefter släppa ned dem i ån.
Jag tar dessutom förälskelser hårt också. I alla fall när de liksom "faller", svalnar. Det är en liknande ångest som jag känner. Sorg, ångest, vad jag nu vill kalla det.
Ont gör det. Mat är det sista som jag får ned. Blir det fel om jag blandar in någon flamsig mening om att jag faktiskt skulle kunna få ned chips ikväll? I alla fall var inte kräftorna som vi åt, kvällen till ära, äckliga. Så jag åt inte i alla fall. Förresten finns det inget rätt eller fel. Jag hatar att man skriver saker, och säger för all del, utan att riktigt tänka igenom dem. Å andra sidan hade det väl tagit fem timmar att tänka ut en mening om man skulle behöva gå igenom varje liten pedant-detalj varje gång man skulle säga något. Lång mening.