La vie à la Nea

Pulserande smärta, ett kvävt skrik. Hennes händer rörde sig uppåt, emot sin bringa för att sätta stopp för en utav hennes bördor. Bara att lyfta dem den korta biten dit var en rejäl kraftansträngning, så något mer än att dra upp dem emot sin hals kunde hon inte göra. Det var inte bara den brännande smärtan ifrån hennes bringa som tyngde henne. En stickande hunger från hennes tarmsystem, inre organ. Huvudet bultade, nya sinnen hade precis väckts och hon var fortfarande inte redo för dem.

Dofter från ett hundratal meters avstånd kunde nå hennes näsa, och trots att det var helt öde i ett stort område runt omkring henne kunde hon höra fotsteg, folk som pratade, skrattade och bildäck som rullade över asfalt.

Återigen öppnade hon sin mun för att yttra sig, skrika, men även denna gång sprack hennes röst och istället kom skriket ut som en ljus viskning.

Darrandes fick hennes fingrar tag på den tunna kedjan. Den brände emot hennes fingrar och hon gnällde till av känslan. Samma känsla som tryckte kring hennes hals, och kring ett litet föremål, en berlock, vid sidan av hennes ena nyckelben, fast inte lika intensiv.

Ett svagt ryck, som ändå utstrålade stor kraft, och så var halsbandet lotsat ifrån hennes hals. Med ett tjut slängde hon det ifrån sig, smärtan som det hade åsamkat hennes handflata hade givit henne en kick så att hon kunde slänga det ifrån sig.

Hon låg utmattad kvar, fortfarande med allt förvirrande och nytt runt omkring henne, inom henne.

Att betongen under henne var våt bekymrade henne inte det minsta, hon blev inte kall. Hon var redan kall.

Ett massivt ryck fick hela hennes kropp att skaka till, hon grävde in sina fingrar emot betongen. Sakta, sakta öppnade hon sina ögon för första gången.

Kunde inte få fäste på någonting, allt snurrade och var suddigt.

Hon stönade till och kröp upp, huvudet bultade fortfarande och smärtan från hennes mage och bröst ville kväva henne inifrån.

Ändå lyckades hon resa sig upp, tömd på kraft, och trycka sig emot tegelväggen för att dra sig emot gatan och dess väg utanför gränden som hon befann sig i.

Eller hon trodde att det var en gränd, hon visste inte vart hon var. Hela världen var ny för henne, trots det hade hon en instinkt om överlevnad, och hon kunde saker.

Hon visste vad ett flygplan var, tåg, bilar, luftballonger. Ingenting av det var främmande, gallerior, olika band, till och med en del matvaror.

Var tvungen att äta, måste. Ta sig någonstans där hon var säker.

Hon hade ingen aning om hur länge hon gick, hur lång tid det tog eller vart hon hamnade, men plötsligt ramlade hon in genom en källardörr.

Desto närmare hon kom dörren och dess byggnad, desto högre blev de tusen, kanske miljoner röster som kom inifrån den.

När hon hade kommit in hade den större delen av rösterna tystnat och hon visste att några visste om hennes ankomst.

Hon kom upp på fötterna igen, hur var fortfarande det stora frågetecknet.

Sorlet av röster hade ökat igen, och hon tryckte med ett illmarigt grin sina handflator emot öronen. Få stopp på det, döda det.

Allt var överväldigande, smärtan var total, det enda som hon kunde uppleva.

Ljuset, som var dunkelt, bländade henne. Ljudet av deras viskningar var bedövande för hennes öron. Dofterna, som fortfarande var många, men som drastiskt hade blivit fler, fick hennes näsa att sticka. Allt var för mycket.

"Hon är..." Meningen avslutades aldrig. En djup mansröst hade glömt de sista orden.

Hon kunde knappt urskilja med hjälp av hörseln var han befann sig, de andra ljuden runt omkring gick inte heller att använda sig utav.

Hon sjönk ihop till en hög på marken, en mjuk matta.

"Du är hungrig." Den djupa mansrösten igen, precis intill henne. Hon kunde urskilja hans raka ben tätt inpå.